Göteborgsposten – 9 december 1870, sida 2

ven, attades likväl icke enhälligt. Ett par led r ett i möter förmenade att det endast är den tr dör : ende kristne, sem har rätt att besluta o den den kristna kyrkans angelägenheter. Men d j tron icke kan genom yttre tecken ådagalä, i ritoriet dessförinnan hafva upphört och hvarj särskild kristlig törsamling utgöras af Pre mi sten og hans Åltergjester. — Den argumen tatation, medelst hvilken komitens flertal veder Jolägger minoritetens äsigter, är af sardeles stor i i gas, finnes ingen garanti för att ju icke d ska sSom blott utvärtes tillböra kyrkan, diktera b i slaten, En kyrklig representation grundad 1 öt. allas rösträtt kunde derför aldrig blifva lämj lag l lig. — Andra medlemmar af minoriteten ar är nägo visserligen en sådan representation bör åt. inrättas, men icke förr än det kyrkliga oc mm I verldsliga på alla områden blitvit ätskildt. S jar borde t. ex. församlingens bundenhet vid ter intresse, men för vidlyltig att här ens kunn: antydas. Beträffande åter införandet af Menighedsraad (motsvarande vår kyrkostamma) ö stannade komiten i det beslut att föreslå uppon lIre de skof dermed inull dess folkkyrkan genom sit eget representativa organ om ett sådant kunke nat uttala sig. En annan fråga, som för oss svenskar är praktiskt intresse, emedan den också i vårt ig i land står på dagordningen, är frågan om -mejnighetens medverkan vid tillsättandet at andliga embeten. Ecklesiastikministern hade föreslagit att trenne af sökandena till ett ledigt ö embete skulle, jemte en tjerde som suppleant, j af regeringen framställas till menighetens val — och att dessa sökande singe, om de så önskade, hälla prospredikningar i den lediga församlingen. Förslaget om profpredikan törkastas atgjordt af komitens pluralitet. Det är stridande mot den kristna predikans begrepp att en sådan hålles i annat syfte än att uppbygga menigheten — säger komiten — och dessutom är en predikan ett mycket opålitligt medel för att utröna en persons värde såsom själasörjare. Hvad angår de normer, efter hvilka tillsättningen af ett ledigt prestkall skall ske, föreslår kommissionens flertal bestammelser, hvilka visserligen äro invecklade, men å andra sidan synas någorlunda uppfylla sitt ändamål. Kowiten utgår från den åsigt, att tyngdpunkten vid tjenstens tillsättning atgjordt bör läggas i regeringens hand, emedan den själasörjare som blir i gin församling vinfordgenom regeringens utnämning, erhåller en triare ställning till hela menigheten, än om han har att tacka ett af tvenne mot hvarandra stridande partier för sitt embete. Pastoraterna indelas i olika klasser (ungefär i likhet med nu gällande bestämmelser i Sverige); af de inkomna ansokningarne till ett ledigt kall eger kultusministern att henlegge sadane, hvika äro ingifna af legalt icke kompetente sökande samt af det återstående antalet dem som han ur olika synpunkter finner vara minst meriterade. Denna henleggelse får dock icke drabba mer än hältten af de sormelt riktiga ansökningarne. Sedan nu denna gallring vidtagits, öfversändas handlingarne, försedde med utlåtande af ministern, om denne anser ett sådant tjenligt, genom biskop och kontraktsprost till den väljande törsamlingen. Sin rösträtt utöfvar församlingen icke omedelbart, utan genom delegerade valde retter Forholdstal (d. v. s. med iakttagande af att äfven minoritetens rätt blir tillgodosedd). Äro nu alla dessa delegerade ense om att utse någon af de sökande, måste regeringen bekrätta valet. Men om icke en dylik enstämmighet egt rum, utöfvar delegabionens förklaring endast ett moraliskt, icke Juridiskt, tryck på regeringen. Ansökningshandlingarne återsändas då försedde med utlåtanden af församling, kontraktsprost och biskop till kultusministern, hvarefter regeringen med tagen hänsyn till såväl församlingens särskilta religiösa förbållanden som de sökandes förtjenster har att tillsätta platsen. Äfven en mängd af de öfriga frågor, som här förekomma, och de förslag, som i anledning af dem framställas, afgifva intyg om, huruledes samma ämnen hvilka varit eller innu äro föremål för nya bemödanden från agstiftningens sila i vårt eget land också i le öfriga skandinaviska länderna samtidigt tå på dagordningen. Den ifrågavarande skriften egnar sig lerför särdeles väl till studium at alla dem, om i egenskap at representamer vid riksdag ler kyrkomöte hafva att handlägga liknande renden. Såsom komplement ull detta arbete ar samme förläggare utgitvit en med stenorafiens tillhjelp upptagen Beretning om For59! andlingerne inom nämnda kommission, hvili trit en Beretningnaturligtvis sprider ännu i me larare ljus öfver de behandlade frågorna. i tt böcker med så allvarligt, stundom till i han ch med abstrakt, innehåll som dessa komite: etänkanden kunna vinna så stor publik att ras utgifvande lönar sig, är ett fördelaktigt I tinesbörd om det kraftigt iotelligenta lif, som i i alla områden uppspirar inom Danmark. — — —