Göteborgsposten – 9 december 1870, sida 2

Under resan hade han öfvertänkt huru han skulle gå till väga vid framkomsten till London. Han var mycket okunnig om alla förhållanden rörande det medicinska yrket. Dunkelt föresväfvade honom namnen på åtskilliga läkare, som han hört omtalas såsom skickliga — en för bröstet, en annan för yttre åkommor, en tredje för ögonen; men hvem af alla dessa var bäst kompetent att behandla den hemlighetsfulla sjukdom hvaraf Charlotte Halliday led? Frågan måste af någon bli besvarad, och Valentine var i stor förlägenhet om hvem denne någon skulle bli. — Det finnes åtskilliga män i Ragamuffinsklubben, sade han för sig sjelf, som gerna skulle vilja hjelpa mig; men olyckligtvis är det hvarken af litteratörer eller artister jag kan vänta någon hjelp: jag behöfver en läkares råd. Mr Hawkehurst nästan hoppade upp från sin plats då han yttrade detta. En läkares råd? Ja, och det fanns ju en läkare bland Ragamuffinsklubben, och hvad som var ännu bättre just den läkare som stått vid Charlotte Hullidays fars dödsbädd. Han erinrade sig samtalet i Bayswater sista juldagen rörande just detta ämne. Han erinrade sig huru man från talet om spöken kommit in på kapitlet om Tom Halliday, hvarefter mrs Sheldon brustit i gråt och börjat berömma Philip Sheldons uppförande mot sin döende vän samt tala om mr Burkham, den unge doktorn som blifvit tillkallad för sent eller ej egt nog skicklighet för att rädda den döende. — Sheldon tycks ha en särdeles förmåga att leta upn odugliga doktorer, tänkte han med bitterhet.