Göteborgsposten – 8 december 1870, sida 1

iii .. signaler af starkt och skärande samt under fem sekunder ihällande ljud att gifvas. I lugnt väder eller vid laber kultje blifva signalerna hörbara på ett afstånd af 1 å 112 mil. Tillsvidare kommer hvarje skott som af seglare aflossas att, såvidt det höres på fyrsta tionen, derifrån besvaras med tvenne på hvarandra snabbt följande kanonskott. Denna äfven för den svenska sjöfarten vigtiga underrättelse är hemtad ur ett tillkännagitvande från — danska marinministeren, under det att, oss veterligt åtminstone, intet dylikt tillkännagifvande blifvit från de svenska myndigheternas sida i de allmänna tidningarne offentliggjordt. Uddevalla hamn företer, säger Bohusl. tidn. för i Tisdags, trots den sena årstiden, en ovanlig liflighet genom lossande och lastande tartyg. Bland dessa ådrager sig isynnerhet en engelsk ångare uppmärksamhet genom sin ansenliga storlek. Det är ångaren Asia om 1,121 tons drägtighet, som intager omkring 18,000 t:r hafre, hvilket lär vara det största parti, som något fartyg hittills inlastat i stadens hamn. — Asia, som hittills hufvudsakligen gjort resor på Godahoppsudden, föres af en ung norrman. — Flera stora engelska ångare väntas i dagarne till Uddevalla för att lasta hafre. Julkalendrar. Med 27 år på nacken framträder Svea, Folk-kalender för 1871, nu åter inför en allmänhet, som lärt sig att värdera henne och städse emottager henne som en kärkommen gäst till julen. Hennes innehåll är som vanligt fosterländskt, och det historiska elementet är det öfvervägande; men derför saknas icke alldeles skämtets ystra genier, hvilka här lekande möta eder i de Reseepistlar till en vän, som den älsklige humoristen Elias Sehlstedt nedskrifvit, på öfligt sätt omvexlande med rim och prosa och slutande med detta P. S.: Om jag nu kort tillhopatar Allt hvad jag sagt törut, Gudomlig hela resan var Från början och till slut. På Sehlstedts resa följer en skizzerad teckning at Vikingalif, at Skoglar Wästfelt. Ur tolklifvet har Anna A. lemnat en berät telse, som omhandlar en bondgosse, hvilken blef student och magister (hvarior kunde han ej fått törbli bonde?), och i denna senare egenskap blef en folkets man, som gjorde en skolsal af sin fars gamla bränneri, der han håller föredrag och skrifver böcker för tolket. ÅBruden på Sveaborg heter en annan berättelse af Fredrika Wennberg, hvilken tillhör den klass af litterära alster, som vi skulle vilja kalla snöflingans, en droppe vatten i en ingalunda oäfven form. Hr Hedberg har bidragit med ett poem :t Sigtrid och hedningarne till en plansch af ett nordiskt landskap af kon. Carl XV. Julius Mankell har lemnat en af sina förträffliga krigshistoriska teckningar: Carl XI i Slaget vid Lundx. Ur Svenska Saganu är det gemensamma namnet på några rimmade folksägner at Malte Niell, under hvilken signatur döljer sig en vacker versifikatorisk förmåga. Vidare förekommer Stockholms Portar (en redogörelse för inlopp till hufvudstaden) af Z. H.; Skrubben N:o 6, ett förut otryckt poem at Bellman; Svenska upptäcktsresor i Polartrakterna af C. R. Sundström; Kristina Nilssons barndomshem af F. H.; v. Dreyses graf at Z. Topelius m. m. Dödsrunorna — i år fåtaliga — ha denna gång lemnats af P. Fr. Mengel, hvars förmåga i att lätt och oftast korrekt teckna framstående personligheter är väl känd. Till denna text är fogad en mängd värderika och väl utförda illustrationer. Kortligen, Svea hätdar sitt gamla rykte och sitt anseende och skall derför helt visst ätven i år bibehålla sin plats i allmänhetens ynnest. En annan gammal julbekant är Flora, som ätven i år presenterar sig i prydlig utstyrsel, försedd med åtskilliga uteslutande skönlitterära bidrag, neml.: Den siste grefven at Wasaborgv, historisk romantiserad skizz a! Förf. till Högadahbls prostgård; Fahlander i klämma?, berättelse från sista finska kriget, al J. O. Åberg; Roxens stränder?, ett längre poem at E; Ett älventyr i Wermland?, novell af Marimilian Axelson; ÅBengts trieri, at Otto von Schants — hvarjemte Pehr Thomasson bidragit med ett litet poem. Vadaskott, I Marstrands P:n berättas: Ynglingarne Carl Göranson och Oskar Krona skulle i Måndags, vid middagstiden, begitva sig ut på jagt och hade i båt ankommit till yttersta udden af Marstrandsön (Tån), då Oskar Krona hoppar i land för att belägga båten.