Göteborgsposten – 8 december 1870, sida 1

— Ack Valentine! utropade Charlotte, du gråter; jag kan se ditt ansigte i spegeln. Han hade glömt spegeln, den lilla rococospegeln med en örn på öfversta ramen, som hängde öfver den gammalmodiga chiffonieren. — Jag är ej så sjuk, käre Valentine, fortfor hon i det hon med ansträngning vände sig om i stolen och fattade sin älskares hand; du får ej oroa dig på detta sätt, Valentine. Jag skall snart bli bättre. Jag tror ej att jag skall bli tagen ifrån dig. Han hade nu gifvit alldeles vika för smärtan. Han begrafde sitt ansigte i kuddarne och försökte qväfva sina snyftningar; derefter lyfte han med en ansträngning ånyo upp sitt ansigte och lutade sig ännu en gång öfver stolen för att kyssa den sjukas bleka panna. — Nej, min älskade, du skall ej tagas bort, om kärlek kan hålla dig qvar. Jag kan ej tro att Gud skulle vilja taga dig ifrån mig. Jag skall vara vid godt mod och sätta min förtröstan till Himlen. Och nu måste jag gå och telegrafera till min ledsamme boktryckare. AM revoir! Han rusade bort frår huset och följde den vackra vägen med grönt vajande korn på venstra sidan och den blå oceanen på högra. — Jag kan taga ett åkdon i St. Leonards för återvägen, sade nan för sig sjelf; jag skulle blott förlora tid med att söka efter ett åkdon här. Han var på stationen i St. Leonards inom en timma