Göteborgsposten – 30 november 1870, sida 2

Från Tours. Times korrespondent i Tours skrifver d. 20 Nov. till nämnde tidning följande: Detta eröfringskrig — ty det vore fåfängt att numera kalla det något annat — fördt af en gammal fanatisk suverän och hans krigiska kabinett, ej emot Napeleon och den kejserliga regering och armå, nvilka, etter hvad det förut förklarades, uteslutande kulle vara fiendtligheternas föremål, utan emot de civila, qvinnor och barn, hus och hem bland en betolkning, hvars hufvudsakliga fel varit långv: dergifvenhet under ett förnedrande och demoraliserande tyranni — detta eröfringskrig, detta kallbloa slagtande, detta pluudringsoch mordbrandskrig lofvar ej att hastigt taga slut. Den preussiska örnen må med klorna klibbiga af sitt offers blod, med oförsonlig blick och at vrede resta fjädrar spänna sina sporrar i sjelfva hjertat af Frankrike, offret finner dock tillochmed i dödskampen styrka nog att vända sig om och klösa sin tiende. Utan att antaga den mening som allmänt hyses i Frankrike, att en ofantlig numerisk ötvervigt slutligen måste segra emot 600.000 inkräktares ötverlägsna disciplin, vapen och strategiska skicklighet, ta vi dock medgitva att sådana ansträngningar som nu göras i detta land, måste antingen tvinga preussarne att otvergitva sitt kolossala företag eller köpa tramgangen med högst kannbarc uppoffringar, utom dem de redan gjort. Vi erfara ur tillförlitlig källa, att många preussiska officerare börja att betrakta belägringen at Paris som ett stort misstag, och att det var ett sadant. torde kunna anses såsom till en del bevisadt at den tid densamma lemnat för franska tolkets återupplifvande och beväpnande. Jag har hört atskilliga forvanande planer obestämdt omtalas; ett allmänt framryckande af Loireoch vestarmåerna vill Paris befriande, är en önskan som hyses at många. En sådan fälttågsplan skulle, om den utiordes, tillfoga tyskarne stora förluster, men skulle sannolikt ej lyckas i alla sina resultater. Frankrike kan ej våga att sätta allt på ett kort. Det bör fortfarande ligga i dess plan att vinna tid. Om det är sannt som jag läser i bref från Tyskland, gör man der i ordning törstärkningar, och om diplomatien, hvilken nu åter förmenas vara i verksamhet, skulle misslyckas i sina bemödanden för fredens återställande, skall Preussens öfverdrifna militära stolthet egga detsamma till hvilka uppoffringar som helst, heldre än att det drager sig tillbaka ur striden utan att fullfölja sitt program. Det finnes två män bland ledarne af Preussens öden, hvilka kanhända redan ångra avi fred ej ingicks efter slaget vid Sedan, då den så väl skulle ha kunnat afslutas. Med kronprinsen och grefve Bismarck torde kanhanda inom kort åtskilliga andra komma att ångra letta. De tyska armee:na ha ännu mycket att utratta. Huru mycket än Frankrikes militära prestige tidit af den kejserliga armåens brist på disciplin och dess exempellösa motgångar, skall dock å andra sidan ingen kunna förneka, att fransmännen ännu äro en tapper och krigisk nation. Det må derjemte anmärkas, att fransmännen med hvarje dag bli mera fasta