Göteborgsposten – 30 november 1870, sida 2

i sitt beslut att göra ett förtvifladt motstånd. Om det funnes en grundad förhoppning till freds erhållande, skulle många bland dem haka sig fast vid denna förhoppning, inen de se ej någon sådan. Den öfvertygelsen att ingenting annat skall tilltredsställa inkräktaren än eröfringen af Paris och Frankrikes underkufvande växer i styrka. Derföre bereder sig hvar och en på det värsta, och alla partier, alla klasser och intressen göra gemensam sak. Under det ultra-demokraterna strömma till Garibaldi och gifva luft åt sitt bifall då han vanhelgar kyrkor och kloster genom att förvandla dem till baracker, uppmanar biskopar eleverna i prestseminarierna att gripa till vapen pour Dieu et la patrie. Den gamla legitimistiska aristokratien i Frankrike träder tram och erbjuder republikens mobilgarden office I Coulmiers blefvo nio officerare af Sarthebataljonen särade och en dödad; af dessa tio tillhörde fem aristokratiska familjer. Samma dag finna vi en f. d. påflig zouav, Arthur de Montmarin, stridande som frivillig och läggande så lysande militära egenskaper i dagen, att general Peitavin genast tog honom till adjutant. Allt det bästa blod och de modigaste hjertan i Frankrike komma fram, och klassjalousien såväl som de politiska misshälligheterna försvinna vid det enda ropet: Vice la France! Å andra sidan måste vi vara på vår vakt vid bedö mandet af krigets utsigter gentemot de optimistiska uppgifter, som dagligen läsas i tidningarne — i en del utländska, lika väl som i de franska bladen — och enligt hvilka tyskarne försvagas till antal, mod och helsa. Hvad den sistnämnda beträffar kan ingen arm göra ett vinterfälttåg, efter att redan i tre månader ha haft en hård fälttjenst, gjort linga marscher, bestridt tjenstgöring i löpgrafvar, bivouakerat i alla väder, kortligen undergått en mänad pröfningar och försakelser som äro oskiljaktliga från en soldats lit, utan att ha en ansenlig sjukprocent. Hvad truppernas mod beträffar, torde de preussiska soldaterna i allmänhet, såsom vi hört uppgifvas, vare entusiastiska för krigets fortsitttande och för eröfringen af Paris samt obenägna för att återvända hem, innan nämnde plats är eröfrad. Detta torde dock svårligen vara fallet med den preussiska armåtens landtvärn, hvilket till största delen består af gifta män med familjer, hvilkas underhåll bufvudsakligen är beroende af dem och som således lida grymt af deras frånvaro. Hvad bairarne beträffar, så är allt hvad man i detta afseende kan säga om dem, att om det blott finnes en del af dem som afsky kriget och längtar efter dess slut, så tillhöra de baierska fångar fransmännen gjort denna del. Men de misstaga sig som tro, att den tyska armäåstyrkan i Frankrike blifvit mycket försvagad, vare sig af ena eller andra orsaken. Tyskarnes effektiva styrka i Frankrike är oerhördt stor. Militära afrättningar ega fortfarande rum och skola sannolikt ej upphöra förrän disciplinen är återställd. Hvarje dag tillkännagifvas sådana i tidningarne. Exempel af detta slag anses oundgängliga Det behöfves mycken blodsutgjutelse för att stät den trotsiga och upproriska andan bland de a kanska franska legionerna. Den 12 d:s blefvo i Villefranche inför en stor truppstyrka utkommenderad från Lyon, tre män skjutna för uppstudsighet mot sitt befäl under marsch. Hvarje division har sin krigsrätt, som sammankallas då nodigt är; 15:de armsekårens första infanteridivisions krigsrätt dömde i förliden vecka till döden två 2ouaver för stöld, och två turcos — båda araber — för insubordinationsbrott. Domarne blefvo som vanligt uttörda inom 24 timmar. Man kan häraf finna att under Gambettas styrelse är mildbet ej på modet; men om disciplinen snart skulle bli återställd — och tidsförhållandena medgifva ej något uppskof — är utan tvi vel en sådan stränghet af nöden. De goda verkningarne deraf ha redan visat sig.