Göteborgsposten – 29 november 1870, sida 1

ning på bred (och lös) basis. Tanken om en sådan är så vacker, och utförandet så beqvämt sedan! Kommunen eller staten förser blott medborgaresoldaten med ett gevär, hvars handtering denne inlär sig under de vapenlekar, som byvis hvarje Söndags e. m. anställas. När så kriget kommer, tager han ned geväret från väggen; mor stoppar matsäcken, och så bär det at på ett korftåg, om också icke på ett korståg, mot fienden. Segrande måste han för visso blifva, understödd som han är icke blott af sin på ofvannämnda sätt förvärfvade vapenfärdighet och sin lättskötta, portativa intendentur, utan äfven af de ylverborna talesätten om det svenska stålet det svenska mannamodet, man ur huse, och andra dylika, hvilka manas fram för att stöda den i sig sjelf bräckliga organisationen. Skulle också icke systemet bestå profvet-— hvad mer? Har icke nyligen i riksdagen en det forna bondeståndets högtbetrodde man onäpst vågat uttala de i en svensk riksförsamling dittills ohörda orden att folket, om skatterna icke nedsattes, gerna såge att det gamla Sverige törvandlades till ett storfurstendöme, ifrån att vara ett sjelfständigt rike. Vid en sådan eller liknande einnesrigtning bos en del af folket eller dess representanter torde det icke hafva varit angenämt att framträda med förslag, som nödvändigt måste taga offervilligheten i anspråk. Isynnerhet som den praktiske statsmannen för sina planer alltid måste eftersträfva att göra dem antagliga för den myndighet, som eger rätten att antaga eller förkasta, och för detta mål ofta nödgas uppoffra något af deras teoretiska företräden. I denna opinionens obenägenhet mot hvarje projekt, som skulle ifrågasätta ytterligare uppoffringar, och i den klokhetens föreskrift, som bjuder organisatören att afstä från det bästa för att vinna det goda, finna vi förklaringsgrunden till att det nya organisationsförslaget i en vigtig punkt, i fråga om beväringens vapenöfningar, blifvit för svagt. Kunna väl nemligen vapenöfningar under en tid af endast sextio dagar anses tillräckliga ;tör att skänka åt beväringsynlingen den fårdighet, som fäderneslandet icke allenast har rättighet att fordra af honom, utaa ock har till pligt att gifva åt honom, när det ställer honom i främsta ledet att motstå en fiendes angrepp?