Göteborgsposten – 29 november 1870, sida 1

Endast med tvekan synes krigsministern sjelf bejaka denna fråga, när ban hänvisar till de trenne omständigheter, hvilka skulle göra det möjligt att öfningstiden bestämdes så knapp som ofvan angifvils, nemligen: förtraflligheten hos den stam, till hvilken beväringen skall sluta sig, grundlig vapenöfning i skolorna samt förberedande öfningar under de tvenne år, som närmast föregå beväriugsåldern. Stammens duglighet erkannes af alla, men detta förhållande ensamt kan icke helt och hållet afhjelpa bristen. Vapenötningarne i skolorna kunna möjligen åt elementarläroverkens ungdom förskafla en duglig grund för krigsbildningen, men ännu synas tolkskolorna vara längt aflägsnade från förmågan att åt sina alumner meddela en lika grund, och det är dock en berättigad fordran hos fattig mans barn att i vapnens bruk blifva lika väl ötvade som den rikes, när de poster som de båda i en framtid skola fylla äro lika farliga. Återstå således såsom förslagets tyngdpunkt de förut omtalade förberedande öfningarne, I och genom dessa tages verkligen en rätt stor ansats. Häradsskrifvare upprätta listor på den till öfningarnes undergående pligtiga ungdomen, kungörelser om mötestiderna uppläsas i kyrkorna, befäl kommenderas ur armen för exercerandet, men — resultatet blir ringa. Det inskränker sig, såsom förut blifvit nämndt, till sexton halfva dagars öfningar, fördelade på tvenne år, och om dessa af ynglingen försummas, blir följden endast den att första årets exercis förlänges för honom, d. v. s. att han, efter att först hafva deltagit i de allmänna vapenöfningarne och derunder troligen genom sin underlägsna färdighet varit till hinder för dessas jemna gång, erhåller urder vågra dagar ett slags straffexercis. Utom otillräckligheten i militäriskt hänseende af dessa förberedande öfningar, verka de dessutom i annat afseende onödigtvis som ett hämmande band, i det de göra den laglydige ynglingen till en glebre adscriptus, binda honom vid hemorten viss tid under tvenne år, utan att denna uppoffring af hans fria förflyttningsrätt motsvaras af eqvivalent nytta för staten.