Göteborgsposten – 22 november 1870, sida 2

mr Sheldon, blek af raseri, men dock hållande sitt hufvud djerft lyftadt. Jag har ej kommit hit för att lyssna till sädan gallimatias. Gå ur vägen. — Ej förrän jag sagt hvad jag har att säga. Jag stod bredvid och såg min bäste vän mördad — af dig. Jag höll munnen på mig för din skull, och då du genom hans död vunnit förmögenhet bad jag dig om litet penningar. Du vet huru mycket du gaf mig och sättet på hvilket du gaf mig det. Om du hade gifvit mig tjugo gånger den summa du vunnit genom Tom Hallidays död, skulie jag gitvit det tillbaka och tjugo gånger dertill för att bringa honom åter till lif och för att slippa det medvetandet att jsg hjelpt en mördare. Ja, vid Gud! jag skulle ha gjort det, ehuru jag ej är öfverdrifvet samvetsgrann. Men det är redan skedt, och hela Englands bank skulle ej kunna göra ogjordt, hvad du gjort vid Fitzgeorge-street. Men om du försöker något dylikt med Tom Hallidays dotter, om det är den plan du uppgjort för att få dessa penningar, så skall jeg, lika säkert som att vi två lefva, bringa ljus öfver dina förehafvanden och rädda den flicka, hvars far du mördat. Detta skall jag göra, Philip, hvad som än må bli följden deraf. Mig kan du ej rödja ur vägen när du finner det lämpligt för dina intressen, ser du. Jag känner dig. Det är det bästa motgiftet mot din medicin.