Göteborgsposten – 21 november 1870, sida 1

Fran Utlandet. Ju mera allmänheten örverblickar det steg, Ryssland i dessa dagar tagit, desto mera oroas man och hisnar vid tanken på, hvad som nu skall tölja. Och det kom likväl icke oväntadt, det var ej en öfverraskning; ty det har flera gånger, isynnerhet af svenska pressen — med ett par undantag, hvilka hängäfvo sig åt idealistiska drömmar om det bismarckska Tysklands frihetsoch fredsmission, istället för att vilja se törhållandena i deras realitet — och särskilt af oss framhållits hurusom eu preussisk-rysk allians vore sannolik, hvilken skulle leda dertill, att, om Preussen besegrade Frankrike, det förra och Ryssland skulle ensamma beherrska Europa och här gemensamt utföra sin eröfringspolitik. Första verkningen häraf visar sig redan nu, och vill man bedöma, huru en frisinnad preussisk organ upptager saken, sa bör man läsa följande utgjutelse i ÅKöln. Zeit. mot England: Hvad skall England göra? Vi skulle snarare vilja fråga: Hvad kan England göra? Den engelska ministeren skall först öfverväga, huru Turkiet tager saken. Men emot hvem skall Turkiet försvara sig? Ryssland fortfar såsom hittills att icke bekymra sig om den s. k. neutraliseringen at Svarta Hafvet? Preussen vill ingenting göra emot det och, huru häftigt flera österrikiska tidningars och ätven rikskanslerens språk är, Österrike i sjelfva verket ingenting heller, emedan det ju ingenting har emot sjelfva saken (7). Att den engelska ministeren med Gladstone i spetsen, hvilken 1353 visade sig så olustig emot att hjelpa Turkiet i dess största verkliga nöd, ja, visade sig otroligt svag, nu skulle vidtaga stora rustningar till lands och sjös, derpå tvifla vi mycket. Den gode Gladstone förefaller oss likna en hare i ett marknadsstånd, hvilken skall afskjuta ett pistolskott. Och Brigbt, som i kulturens intresse skulle vilja se ryssarne tåga in i Konstantinopel ju förr, desto heldre! Det är just ett par, som arm i arm icke manar sitt århundrade inom skrankorna. England skall ingenting göra och Österrike skall hjelpa det. Vi kunna derför icke anse den orientaliska frågan för närvarande, eftersom Ryssland förklarar sig ej vilja röra vid något annat, för högst allvarsam, och så bedröflig saken än är för den allmänna moralen i Europa, återstår likväl ingenting annat, än den futtiga trösten: Was man nicht kan ändern, Das soll man lassen schlendern. Man erkänner det för moralen kränkande, men man tröstar sig; och med hvilket öfvermod man hånar England, som onekligen nu skördar sina gerningars lön! Hade det ej tilllåtit Frankrikes nedbrytande, hade det ej bru