Göteborgsposten – 21 november 1870, sida 1

9 982 Ö NV SPAM VA SLU, Ocu 86— dan dess har Englands politik endast gått utför. Palmerston sjelf hade, oaktadt sin politiska rörlighet, blifvit en anakronism. Man fordrade på alla båll en brytning med traditionerna inom the foreign office, och lord Stanleys non-interventionspolitik följde mycket riktigt, helsad med bifall. Denna ligger också till grund för den nu vid makten sittande koalitionsministeren Granville-Gladstone Bright, hvilken ledt Englands politik från nederlag till nederlag och nu senast gjort ett fuliständigt fiasco inför Bismarck. Dess fredskärlek har blifvit en trosartikel — och gifvit både Preussen och Ryssland ett till öfversitteri gränsande mod att utföra sina planer. Men intet land kan för alltid hålla sig ifrån beröring med den främmande politiken, så framt det vill sjelft vara en lefvande organism. Englands non-interventions-statsmän få nu erfara detta; ty det är obestridligt, att Rysslands uppsägande af pariserfördraget betecknar för England, att det kommit till en vändpunkt i sin politik. Och kanske sväfvar äfven Palmerstons namn just i närvarande stund på engelska folkets läppar, hvilket redan länge kändt sig upprördt af sin regerings quietism inför Frankrikes olyckor. Det känner med sig, att den handlingslösa åskådarerollen är förödmjukande, och dess press skummar af bitterhet ötver Rysslands djershet, ehuru furst Gortschakoffs uppträdande likväl endast är en logisk följd af gifna förhällanden, dem England sjelft genom sin orörlighet frambragt. Den engelska pressens hållning blir nu af större vigt, än den varit på länge. Vi meddela derför ur Times för d. 14 d:s följande : Rysslands uppträdande har under någon tid varit väntadt. Det var omöjligt att innevarande års katastrof skulle kunna bli utan verkan på Europas allmänna politik. 1854 års krig företogs af Frankrike och England i den omedelbara afsigten att tvinga Ryssland till att uppgifva Donaufurstendömena; men den impuls, som de åtlödo, kom sig af den öfvertygelse, som länge rådt hos det vestra Europa, neml. att czar Nicolai inkräktande politik, öfvermodiga uppträdande och ständiga intriger voro en kränkning och fara för det europeiska samfundet. Kriget var populärt hos nationerna i vestern, icke så mycket för dess ursprungliga ändamål, att upprätthålla den turkiska staten, som mera för den länge groende fientligheten mot Ryssland, hvars makt det blifvit alldeles nödvändigt att bryta. Denna känsla rådde såväl inom hofven och kabinetten som inom nationerna. Frankrike, England och Piemont, som snart skulle bli Italien. mötte Ryssland på stridsfältet; Österrike gjorde en direkt fientlig rörelse, genom att besätta furstendömena och utdrifva inkraktarne. Sverige ingick i en försvarsallians med vestmakterna, förbindande sig att aldrig afträda nåsen vidare del af sitt område till Ryssland, som redan tagit så mycket. Spanska regeringen uttalade sin sympati för vestmakterna, och bade kriget forttarit, är det troligt, att trupper från halfön skulle stått vid de i kriget befintliga arm6ernas sida. Fastan tyska folket, isynnerhet i Södern, var emot Ryssland, hvars kalla och härda hand det kannt, påstods Preussens hof med sin militära och byrakratiska aritokrati icke hysa nägra vänliga känslor för de alierade. Det förnekade krigets rättvisa, upprepande det ryska påståendet, att vestmakterna understödde muhamedanismen mot kristendomen ; det dolde icke sin belåtenhet öfver våra armeers mödor; det förutsade deras nederlag och missräknade sig alldeles på krigets utgång. Flera orsaker samverkade, för att frambringa denna stämning. En var den nära slägtskapen med herskarefamiljerna i Petersburg och Berlin: en annan var konungens af Preussen olust mot att ens diplomatiskt bryta med en gammal bundsförvandt; en tredje orsak var den allmanna likheten mellan de ryska och dävarande preussiska styrelsesystemerna och politiska doktrinerna, hvilken gaf de båda staterna en stark kamratkänsla. Det ryska kriget var således en rörelse af Europa, under Frankrikes erkända ledning såsom kontinentens främsta militärmakt, utförd under den preussiska statens misstankar och ovilja. Kampen har af verlden betraktats nästan som en duell mellan franske kejsaren och czaren, och Napoleon har sedan tillskrifvits planen att hafva sökt tillfälle till krig. för att stärka sin ställning som en ny monark. Ryssland ser nu sin stora antagonist helt och hållet slagen till marken. Händelser hafva inträffat, förfärligare än några andra i den nyare historien — händelser hvilka ej allenast icke kunnat af någon förutses, utan äfven nu, sedan de upprullats för oss, likna en dröm. Den kejserliga makten är törbi, de franska armeerna äro förbi, Nicolai skugga kan åse sin store motståndares djupa förödmjukelse, och den regerande czaren kan påstå, att det svärd som hölls i beredskap för att skydda 1856 års fördrag, är nu för alltid brutet. I stället för Frankrike har en ny militärmakt uppstått, starkare än Frankrike under dess mest segerrika dagar, och denna makt ledes af den stat, som år 1857 stod fast vid Rysslands sida. I detta ögonblick är vestmakternas allians icke mera. Ingen kan förutsäga Frankrikes framtida öde, men dess återupprättande måste gränsa till ett underverk, om det under de närmaste tio eller femton åren skall kunna på en aflägsen skådeplats utföra några militära operationer. Ryssland begagnar tillfället. Det begär en förändring af pariserfördraget i samma ögonblick, som den stad, der det undertecknades, befinner sig i den yttersta nöd. Om det har segrarnes vid Sedan och Metz bifall, tror det, att de andra staterna i Europa ej kunna göra något motstånd. Häri tro vi att det skall ha misstagit sig. Tills vi lära känna dess fordringar bättre, kunna vi endast beklaga cirkulärets form och dess högst olägliga framträdande. Men man bör erinra sig, att bestämmelserna i fördraget fastställdes på det högtidligaste sätt af de europeiska stormakterna, Preussen inberäknadt; de stipulerade endast det, som i verldens ögon var nödvändigt för Europas fred, och det sades allmänt, att de voro så gynnsamma, som Ryssland hade någon rätt att vänta. Att England skulle gå in på att annullera dem, i följd af en begäran som tydligtvis grundar sig på Frankrikes närvarande svaghet, det kunna vi icke tro. Huruvida de ens kunna förändras, kunna vi nu knappast säga. Mindre vigtiga punkter skulle kunna ånyo tagas under öfvervägande, men det är icke mycket troligt, att Ryssland gör sig besvär med så litet. De väsentligaste bestämmelserna voro först och främst, att Ryssland skulle afstå från sitt anspråk på uteslutande skyddskap öfver Donaufurstendömena samt till dem afträda Donaus mynningar. Detta har blifvit verkställdt, och vi kunna ej tänka oss, huru ens den mest sangviniske ryss kan hoppas, att Europa skall vända tillbaka till ställningen år 1853. För det andra att Sebastopol skall raseras och icke åter uppbyggas, och att Svarta Hafvet skulle neutraliseras. Vi ha lärt oss att tro att dessa hastämmelcor varan I