Göteborgsposten – 17 november 1870, sida 2

det vara min man. Din far har gifvit dig till mig. Han har sagt mig att jag skulle skratta åt ditt afslag, dina betänkligheter; att jag skulle anfalla dig som Shakspeares Petruchio avfaller sin Katherine — med påflugen djerfhet, som om målet aldrig kunde förfelas. Och hans råd vill jag taga i akt. Se på mig, du kan ej trotsa mig. Hon såg i stället ner. Men hr Lenoble hade beslutat, att han skulle ha ett tillfredsställande svar. — Se då på mig. Du kan ej trotsa mig, du kan ej säga att du är ond på mig. Och den andre, han är ju borta för alltid, eller hur? Säg ja. — Ja, han är borta, sade Diana nästan med en hviskning. — Är han alldeles borta? Är dörren till ditt hjerta stängd efter honom, hans saker kastade ut genom fönstret ? — Han är borta, mumlade hon sakta. Han kunde ej behålla sin plats mot er — ni är så stark, så djerf, och han var endast en skugga. Ja, han är borta. Det var af uppriktig öfvertygelse hon sade detta. Hon kände att en kris hade kommit i hennes lif — första sidan af en ny volym, och den gamla, sorgliga, tårdränkta boken borde kastas bort. — Vill du alltid älska mig? frågade Gustave till hälften hviskande i det han närmade sin skäggiga mun till hennes läppar. — Det är omöjligt att ej älska er, svarade hon. (Forts.)