Göteborgsposten – 17 november 1870, sida 2

—7——7—7— aAa4—— En tur kring Paris befästningar. (Korrespondens från Paris till Times.) L Den nordvestra delen, från St. Ouen till Mont Valerien. Alltsedan Paris började belägras af preussarne, har ej allenast Boulognerskogen blitvit afstangd, utan man är ätven förbjuden att företaga uttlykter till alla de andra förlustelsestallena utom vallarne:; Champs Elyskes äro ötverlemnade åt nationalgardet. Tullerletradgarden åt artilleriet, Luxembourgträdgarden at får och nötkreatur, parkerna vid Monceaux och Buttes-Chaumont äro aisedda till förrädsplatser för petroleum, och ingenting annat återstår för personer, hvilka i likhet med mig äro mot sin vilja inspärrade i Paris, än att göra ett och annat besök vid befastmngarne. Dessa besök ha ett visst retande behag med sig och medföra dessutom någon fara, som dock på intet sätt härleder sig från preussarnes projektiler, utan uteslutande från det patriotiska nitet hos dem som hälla vakt vid befästningarne. och hvilka oföränderligt arrestera hvarje främling som betraktar försvarsverken med alltför ny: fikna blickar eller framställer den mest oskyldiga fråga rörande desamma. För min egen deltror jag. att nio tiondedelar at de historier som parisertidningarne berätta om preussiska spioner för lädda till franska amiraler, nationaloch mobilgardister, gendamer. femmes å la mode, barmhertighetssystrar, prester, sapeurs-pompiers, chiffonniers, arbetare och pecheurs d la linge — dessa senare för att spionera ut de sva punkterna at törsvarsverken på Seinen — äro endast uppfinningar af tidningsskrifvarne, som i saknad af alla nyheter från den yttre verldem nödgas anstränga sina hjernor för att hitta på något pikant åt sina läsare. Men att preussiska spioner och dertill ganska djerfva sådana emellanåt intränga i Paris är fullkomligt säkert; ty häromdagen sag jag sjelf en sådan under ganska egendomliga omständigheter. Det var i Courcelles, dit jag begitvit mig i atsigt av lemna Paris genom porten at samma namn för att komma till Asuicres. Då jag hörde åtskilliga skott affyras och dervid vände mig om, såg jag ett halit sussin mobilgardister, som vid första påseendet blott tycktes roa Åg med att skjuta mot några skorstenar på taket ar ett mycket stort hus midtemot jeruvasen. Men vid narmare efteraeende upptackte jag en man iemilitarunitorm, hållande en blå flagga i ena handen och en röd i den andra samt barande framör sig ett slags langt förklade, fargadt mörkrödt med smala hvita streck, så att det skulle likna teglet i de skorstenar, mellan hvilka han krupit upp. Han hade blifvit observerad under det han svängde de omnämnda ilaggorna och tillfolje deraf blitvit skottafla 10r mobilgaruisterna, hvilka dock allesammans forfselale sitt mål. Ögonblicket efter det jag omtvit honom varse gled han ned utefter det långa skinertaket, sänkte sig deritrån ner på jerubalkongen i vaningen inunder och försvann genom ett ar onstren. Möbilgarulsterna erhöllo genast tillstånd att begitva sig till huset — som var mycket stort och hvars alla rum tycktes vara bebodda — undersökte det från botten till takåsen i en hel timma utan att dock finna det ringaste spår af den djertve preussiske otsiceren — ty en sådan sades han ha rarit som i ett folkrikt qvarter i Paris midt på ljusa dagen gitvit signaler till sina kamrater. På andra sidan om Porte de Courcelles finner jag gatorna barrikaderade, och hvart tionde steg för ung midt tramtor en skilatvakt, som tyst går iram och tillbaka. Alla de hus som varit mer än en våning höga ha fått de öfra våningarne raserade, för att de J må vara till hinder tor elden från befastningarne. Vid ändan at den långa raka gatan kommer man till ruinerna af Asniöres-bron, som nyligen