Göteborgsposten – 16 november 1870, sida 2

begynn lse följa den politik, som med en oerslutligen Frankrike, England och Österrike i mogen, så att det blott behöfdes en rask operation. Och operationen tillgreps natten till d. 15 Jan. 1863 i Warschau. Upprorets flammor slogo nu ut i ljus låga. v. Bismarck gnuggade händerna. D. 8 derpå följande Februari undertecknade Preussen en hemlig konvention med Ryssland om att qväfva det polska upproret. Hr v. Bismarck gjorde sin entre på scenen, omgifven af ej bengaliska, utan polska eldar. Hr v. Bismarck-Schönhausen hade genom en absolutistisk statskupp kommit till makten i Berlin och ifrån den tiden legat i ständig delo med kamrarne, hvilka han oupphörligt utmanade och förolämpade, och i kamp med sjelfva landet, som slösade på oppositionen sitt bifall. Han såg derför genast det svåra i sin ställning och antydde med denna öppenhet, som ibland utmärker honom, den väg, på hvilken han hoppades komma ut ur den konstitutionella ring, i hvilken monarkien var inklämd. Sex dagar etter sitt tillträdande till makten yttrade han newl. i ett af kammrarnes utskott ord, som gjort ett stort uppseende och blitvit verldshistoriska. Efter det han talat om ett oroande antal catilinariska existenseri Tyskland och om Preussens ofördelaktiga gränser. utbrast han: Det är icke med parlamentariska talesätt och majoritetsbeslut, utan medelst jern och eld, som tidens stora frågor skola lösas. Också sökte han, som Diogenes sökte menniskor, efter någon europeisk törveckling, för att bringa till stånd ett krig, genom hvilket han kunde frigöra Tyskland från de catilinariska existenserna, göra slut på parlamentariska tal och majoritetsbeslut och möjligen äfven arrondera Preussens vofördelaktiga gränser. Så utförde han den hessiska parodien, i hvilken han skickade en fredlig graune en preussisk arm på halsen, derför att kurfursten ej ville rätta sig efter sitt parlament, allt under det han sjelt, v. Bismarck, sparkade undan författningen och handlade och vandlade med medel, som kamrarne nekat honom. Så kastade han sig öfver den slesvigholsteinska frågan och smickrade i den sitt tolks passioner, fastän han sjelf betecknat de slesvigholsteinska agitatorerna med föga uppbyggliga epiteter. Så uppträdde han som en ungdomlg svärmare för den tyska enheten och kom i oenighet med sjelfva sitt parti Kreuzzeitungs-männen, hvilka hyste en obehöflig fruktan för hans tendenser. Så kastade han sig slutligen med feberaktig brådska öfver det polska upproret, besluten att medelst djerfhet och snabbhet begagna sig af detsamma. Medan det polska upproret rasade, arbetade den europeiska diplomatien med vanlig tungroddhet på, att söka åstadkomma enighet mellan makterna, för att göra Ryssland förestallningar. Efter många slingringar uppträdde Petersburg för Polen, utan att dock hatva kunnat förmås att bestämma sig för att i nödfall gifva kraft åt sitt ord. Bismarck var härunder en ifrig dämpare mellan London och Petersburg. Ja, han fästade i en depesch Englands uppmärksamhet på de faror för den allmänna freden, som kunde uppstå, ifall man utöfvade en alltför stark tryckning på Ryssland, emedan Preussen, i händelse af en beväpnad intervention i Polen, skulle nödsakas att förena sig med Ryssland, För att rädda sin egen och Tysklands integritet. Chefen för the foreign office uttalade sin djupa förvåning och sorg ölver att se konung Wilhelm I:stes regering sätta sig i en föga hederlig solidaritet med Rysslands grymma uppförande. Vi bedja läsaren särskilt uppmärksamma denna omständighet, denna v. Bismarcks djerfva fint att tala i hela Tysklands namn och framställa dess integritet säsom hotad, för den händelse att vestmakterna och Österrike skulle vilja intervenera, för att bämma de fasansvärda skräckscenerna i Polen! Och det är med politik af sådan karakter, af ett sådant ursprung, som hr Forssell vill, att svenska folket skall sympatisera; det är för en statsman af sådant skrot vi skola hysa en till beundran gränsande aktning. Fastän de preussiska kamrarne väl kände nr Bismarcks spel, ogillade de icke detsamma med energi, utan gjorde sig snarare till hans medbrottsling — och hvarför? Derför att han, i samma andetag som han med Ryas land nedbröt det olyckliga polska folkets frihetssträlvan, koketterade med den slesvig holsteinska rörelsen och småningom blåste upp den till kolossala dimensioner. Det har ett visst intresse att, just under närvarande förhållanden då spelet gåller om de högsta insatser, gå tillbaka och trån dess hörd grad af hansynslöshet och djerthet förenat ett så stort mått af lycka och framgång, att mången i sin beundran för den lycklige glömmer dess föregåenden — ja, dess brott. Och nuru kan man med blicken derpå, såsom hr Forssell, säga, att det blott är sedan 1864, som svenska tolket känner motvilja mot Preussen. Har då den unge historikern alldeles glömt de djupt sympatetiska känslor, med nvilka vårt folk följde den sista polska revolutionen, och den törbittring, som genomtrang da getsamma då det erfor att oreussiskt ar