Göteborgsposten – 16 november 1870, sida 2

förhoppningar på Gustave Lenoble, men dessa förhoppningar voro beroende af att Gustave erhölle det Haygarthska arfvet. Kaptenen behöfde något säkrare än detta, och hans dotters giftermål med Gustave skulle ha gifvit honom både säkerhet för det närvarande och änau större förhoppningar för framtiden. Diana hyste medlidande med den svage gamle mannen, som tyckte sig ha haft lyckans bägare så nära sina läppar, då hennes hand slog bort den. Han hade blifvit lofvad ett hem, trefoad, aktning, vänskap och hon hade hindrat upfyllaudet af detta löfte. Himlen må veta att hennes bevekelsegrunder varit rena; men då hon betraktade detta sänkta hufvud med dess silfverhår, kände hun att hon varit grym. — Pappa, yttrade hon plötsligt, i det hon lade sin hand på sin fars hals, ni tycker att jag varit mycket grym, endast emedan jag gjort hvad jag anser vara rätt; emellertid är det så, käre pappa. Det jag sade Gustave Lenoble denna afton var endast förestafvadt af min rättskänsla. — Verkligeu! utbrust kaptenen med ett skärande skratt; hvar har du då hemtat din rättskänsla, det skulle jag vilja veta? Af hvilken metodistprests skrymtaktiga pladder har du lärt dig rättskänslans lagar? Hedra din fader och din moder, på det dig må väl gå och du må länge lefva på jorden. Det är hvad din bibel lär dig; men bibeln har kommit ur bruket nu, kan jag tro, sedan jag var ung. Skall din rättskänsla bli tillfredsstäld då du hör att din far är instängd i ett fattighus eller döende på Londons gator?