Göteborgsposten – 16 november 1870, sida 2

som Ryssland tvungit oss att gripa till vapen för att hindra en ny kränkning af rätten, så tyckes ögonblicket vara inne att minnas de börpligtelser, som det inför Europa åtagit sig i afseende på konungariket Polen, men hvilka det brutit. Lord Clarendon fann dock upptagandet af denna sak under närvarande omnändighet opolitiskt och opraktiskt. I September samme år yttrade Tulleriekabinettet till det i S:t James, att det ville göra konungariket Polens återupprättande i ötverensstämmelse med wienerkongressens stipulationer, sä snart fredsunderhandlingarne blefvo möjliga, till ett af de väsentligaste föremålen för underhandlingarne och derjemte till ett af de förnämsta grundvalarne för freden. Lord Clarendon fann äfven denna gång tidpunkten icke läglig. Och den vigtiga polska frågan kastades å sido, för att sedan bli ett at de politiska verktyg, med hvilka Frankrike nu sargas. Ryssland, som kände Frankrikes plan om Polens återupprättande, skyndade att etter treden så fort som möjligt skapa kallsinne mellan England och Frankrike, tör att återvinna sin maktställning i Europa. Fraukrike vanns genom Rysslands visade starka sympati för Italiens sak, för hvars ordnande det i Maj 1859 föreslog en kongress. Med detta förslag ville det äfven inleda början till Österrikes försvagande, emedan det fruktade, att Österrike skulle i en framtid äfven uppträda för Polens sak. Ryssland gaf neml. tyska förbundet det rådet att icke hjelpa Österrike i Italien, ja, frånkände det rättigheten härtill, emedan det utgjorde en förening blott will törsvar. Med Rysslands skenbara vänskap kunde emellertid Frankrike gå ötver Alperna, utan att behötva frukta ett europeiskt krig och utföra sin stora poliuk i Itahen — men det utförde äfven med detta mefistofeliska stöd Savoyens annektering, hvilken bröt den engelsk-franska alliansen. Ryssland gjorde nu glänsande politiska schackdrag, genom att bringa den orientaliska trågan åter på tapeten, i det att det uppkastade sig till beskyddare för Turkiets kristna provinser, begagnande sig at det buller man gjorde ötver Savoyens införlitvande i Frankrike, hvilket senare blet föremål för allmän misstro. Lord Palmerston förklarade sig icke vilja räcka den ena handen till den gamle allierade, utan att med den andra hälla skölden till försvar; volunteers beväpnades under flammande tal och skallande fanfarer och drottning Victoria aflossade sjelf i Edinburg ett Withworths-gevär under applåder från entusiastiska ladies. Englands buller skrämde upp sinnena i Schweiz och Tyskland och Belgien mot Frankrike. Målskjutningarne i Schweiz blefvo mera besökta nationaltester än någonsin; belgierna afgäfvo en adress till sin konung med den försäkran, att de voro beredda att vära de tyngsta offer, om deras oberoende ho:ades; och den tyska National-Verein svor att vilja dö, för att försvara Rhen. Ja, de yska furstarne samlades i Baden, der de plötsligt öfverraskades af franska kejsarens ankomst, hvilken sökte att skingra deras farnågor. Oroslägan närdes at den ryska politikens skickliga händer, och Napoleons föreställninsar blefvo af ingen annan verkan, än att kejsaren af Osterrike och regenten (nu konungen) i Preussen åter sammanträffade i Töplitz, der le kommo öfverens om att ha ett möte med ryske czaren i Warschau. Mötet egde rum — icke en koalition, utan en conciliation, såsom kejsar Alexander förklarade för det franska sändebudet, hertigen af Montebello — och intygade, att Rysslaud återvunnit sitt inflytande i Europa. England, Preussen, Osterrike voro ovänligt stämda mot Frankrike, som nu stod isoleradt. Rysslands afsigt var utförd: Vestmakternas allians var ett minne blott och har sedan aldrig återupprättats. Ett par år förflöto med någorlunda lugn på ytan, under det att på djupet och i kabinetterna krafterna arbetade på nya skakninsar. Redan i början af 1861 hördes klagonål från Polen öfver det ryska styrelsesystenet, hvilka gåfvo England anledning att göra några framställningar i Petersburg, de der uppmuntrade polackar nes eldtängda planer och vådrefvo de polska agitationerna. Österrike höll sig på atstånd inför den växande rörelsen, hvilken dess utrikesminister grefve v. ivechberg tillerkände karakteren af en händelse, som kunde ha voberakneliga följder tor Europas allmänna politik. Men icke så Preussen, som här tager det första stora steget på sin erötringsbava, genom att knyta Rysslands vänskap vid sig och sålunda betäcka sin rygg. Druvet af sitt hat till det polska elementet, var Preussen genast tramme och tillrädde Ryssland att med stvränghet undertrycka rörelsen och icke v sa någon törsonlighet. Konung Fredrik Wilhelm begagnade tillochmed sitt personliga inflytande hos den vacklande czaren till att göra honom stämd tör en helsosam stränghet. Hr v. Bismarck ölvertog nu (d. 24 Sept. 1862) de preussiska tyglarne. Hans råd hos Ryssland bletvo ytterst ifriga; han uppmanade