Göteborgsposten – 16 november 1870, sida 2

— Jag är ej känslolös, pappa. Af allt mitt hjerta I beklagar jag er; men det är grymt å er sida att öfverdrifva olyckan af er belägenhet, såsom jag är säker om att ni måste göra. Hvarföre skulle era medel till uppehälle taga slut emedan jag vägrar att gifta mig med hr Lenoble? Ni har hittills lefvat utan min hjelp, liksom jag på sista tiden lefvat utan er. Ingenting kunde bereda mig större lycka än att veta er vara fri från bekymmer, och om mitt arbete kan förskaffa er ett lugut hem i framtiden — såsom jag tror att det kan, såvida unpfostran och god vilja gälla vågot — skall det ej bli någon brist på flit å min sida. Jag skall arbeta för er, pappa, gerna och med nöje. — Då ditt arbete kan gifva mig ett sådant hem som Cötenoir — ett hem som ett enda ord af dig skulle kunna förskaffa mig — skall jag tacka dig. — Om ni blott vill vänta, pappa, om ni blott vill ha tålamod. — Tålamod! Vänta! Vet du hvad du talar om? Hur kan du tala om väntan, tålamod och hopy på framtiden till en man hvars dagar äro räknade och som känner dödeskylan smyga sig öfver honom dag efter dag som han sitter vid sin fattiga hård eller sköter sina släpsysslor? Jag kan lefva som jag alltid lefvat! Ja; men vet du ej, eller vill du ej veta att lifvet för hvarje dag blir svårare för mig? Dina vänner vid Bayswater ha upphört att använda mig. Jag har gjort af med det sista sexpencestycke jag någonsin skall mottaga från Philip Sheldon. Hawkehurst har öfvergifvit mig, otacksam som han är. Då de pressat saften ur orangen, kast, de bort honom. Var det ej Voltare