Göteborgsposten – 10 november 1870, sida 2

redan låtit honom draga er in i någon spekulation, så ber jag er söka komma ur den och förlora litet penningar om så är nödvändigt, heldre än att förlora allt. Om ni ännu ej blifvit indragen i någon affär, så låt min varning rädda er derifrån. — Min bästa miss Paget, jag tackar er tusenfaldt för ert råd, er ädla omtänksamhet för andra. Men den atfär hvarmed er far är sysselsatt for min skull är ej nagon osäker spekulation. Den fordrar ingen risk, mer ån på sin höjd några tusen franes, som jag lyckligtvis utan särdeles afsaknad kan förlora. Jag eger ej frihet att för er omtala beskuffenheten af ifrågavarande affär, emedan jag lofvat er far att hålla den hemlig. Bästa miss Paget, ni behöfver ej hysa några farhågor för mig. Jag är ej böjd för vidtutseende spekulationer. De första ären at mitt lif tillbragtes i den yttersta fattigdom — en sadan fattigdom som stär på gränsen af hungersnöd. Det var en lexu som jag aldrig kan glömma. Huru skall jag kunna tacka er för er ädla omtanka om min välfärd! — Det var endast min skyldighet att varna er för min fars svaghet, svarade Diana. Om jag skulle göra anspråk på någon tacksamhet, så är er fortfarande vänskap för honom den enda erkänsla jag skulle vilja begära. Han har stort behof att ega en vän. — och han skall aldrig sakna en så länge jag lefver, om också endast för er skull. Den sista delen af detta yttrande uttalades i lägre ton än den första. Diana var medveten om den ömhet som låg förda!d i dessa få ord, och detta medvetande gjorde