Göteborgsposten – 10 november 1870, sida 1

funnit det tomrum som behöfde fyllas för att göra hans eget lif fullkomligt lyckligt. Först nu hade han erfarit en känsla djupare än den pligtskyldiga uppmärksamheten mot en sjuk hustru eller den ömma omvårdnaden af moderlösa baro. De hade nistau uppnått Slone square innan Diana tog mod till sig att öppna det samtalsämne som af helt naturliga skäl var för henne så motbjudande. 3 Hon behöfde erinra sig att både hr Lenobles och alla de af honom beroende personers välfärd var beroende af hennes ståndaktighet i sitt beslut. — Hr Lenoble, började hon slutligen, jag ämnar säga något som jag skall finna ytterst pinsamt att uttala, men som det är min skyldighet att säga er. — Bästa miss Paget, säg ingenting som ni finner obehagligt att säga. Hvarföre skulle ni förorsaka er sjelf ett sådant obehag? — hvarföre — — Emedan det är min skyldighet att varna er för en fara, som jag blott alltför väl känner men hvarom ni torde vara fullkomligt okunnig. Ni är min fars vän, hr Lenoble, och han har högst få vänner. Jag skulle vara bedröfvad om något som jag nu kommer att säga skulle beröfva honom er aktning. — Ingenting som ni kan säga skall beröfva honom min vänskap. Men hvarföre vill ni nödvändigt säga något som är obehagligt för er? Hvad skulle ni väl kunna säga mig som jag ej vet eller som jag ej skulle kunna gissa? Vill ni säga mig att han är fattig. Det vet jag. Att han är en gentleman som lidit motgångar? Äfven det vet jag