Göteborgsposten – 7 november 1870, sida 1

— ———ä—ä——— ::ccO——— Lenoble, sade hon. Jag har på intet sätt visat någon ovanlig styrka eller tålighet under motgången. Det finnes bekymmer som man måste bära. Jag har på ett eller annat sätt burit mina; men jag gör ej anspråk på beröm för det jag underkastat mig hvad som varit oundvikligt. Detta yttrades med en viss ädel stolthet, som på Gustave gjorde större intryck än alla faderns granna ord gjort. Derefter blef konversationen mindre personlig. Hr Lenoble talade om England; det var ej första gången han var der, men han hade förut endast gjort korta besök derstädes. — Tycker ni om England, hr Lenoble? frågade Diana. — Ja, jag har skäl dertill. Min mor var engelska. Jag var endast fem år gammal då jag förlorade henne. Hon försvaon ur mitt lif som en dröm; men jag har ännu en svag erinring af hennes ansigte. Men hvarföre talar jag om dessa saker? Fransmannens tal tog derefter en glädtigare vändning. Han talade om Normandie, sina döttrar och deras kloster, sin lille son i Rouen, sin tant Cydalise, sin farfar, sin farmor, de gamla tjenarno och allt som var kärt för honom. Han omtalade sin familjhistoria med barnslig öppenhet och tycktes mycket belåten öfver det synbara intresse hvarmed Diana lyssnade till hvad han sade. Hau hade ej ringaste aning om att den diplomatiske Horatio med flit ledt samtalet in på dessa ämnen för att göra det intressant för honom. Denne verldserfarne man visste att det ej finns något som en man bättre tycker om än att tala om sina egna angelägenheter, om han kan få en passande anledning dertill, (Forts.)