Göteborgsposten – 7 november 1870, sida 1

gen mot Tyskland; och han begår härvid ett första felsteg, hvilket gör, att hela hans öfriga bevisning förlorar sin kraft. Någon fientlig stämning mot Tyskiand råder ej inom vårt iand och har, så vidt vi veta, icke heller kommit till uttryck inom svenska pressen. Det tyska folkets enhetssträfvanden ha alltid följts med intresse och sympati här i landet, så länge de varit riktade mot den inre uselhet, som följt at småstatsväsendets byråkrati och småhofvens korruption; men dessa stratvanden äro en jemförelsevis ny historisk töreteelse, under det vi deremot ha mer än ett skal att skrifva den tyska furstepolitikeu i litanian. Sedan t. ex. den brandenburgska politiken bragt det så långt, att ett konungarike Preussen blef till och sedan detta smäningom tillskansat sig våra besittniagar på andra sidan Östersjön — en soriust som vi under nationalitets-principens dagar för öfrigt icke berlasa, ehuru bittra minnen från den tiden lefva nos massan af folket — nöjde det sig icke dermed, utan sträckte sin eröfringslystna klo itven öfver Sveriges urgamla land, för att med Ryssland dela detsamma, i trots at vår konungs nära slägtskap med dess eget turstehus — en omstandighet som då hade större betydelse än nu, alldenstund folken på den tiden betraktades som furstarnes egendom. Redan grefve Arvid Horn under Frihetstidens dagar leddes i sin politik, hvilken ingalunda var partisk tör Frankrike, af önskan att betrygga vårt efter dagen vid Pultava nedbrutna land ej blott mot Kyssland, utan äfven mot Preussen, hvars tillväxande makt framkallade jemväl denne försigtige och beräknande statsmans bekymmer. Horn ville stödja sig på England, det sedermera till makten kommande hattpartiet på Frankrike; men fruktan för Preussen var hos dem båda lika liflig och berättigad, efter det Preussen begått med Ryssland det brottet att dela Polen, hvars folk våra konungar sträfvade att göra till Sveriges bundstörvandt mot Ryssland och till förbindelselänk med Turkiet. Denna farliga allians mellan de båda erötringslystna och jemförelsevis nya staterna bröts tör en tid at Napoleon I, den franska revolutionens man; hade Sverige vid den uden icke hatt en enväldig krönt aåre på sin tron, utan en klok och förståndig politiker, så skulle icke, såsom hr Forssell säger, Frankrike förorsakat oss Finlands förlust. Vi benöfva här icke ätergitva den af alla kända motvilja, hvarmed Napoleon slutligen, drifven at Gustaf IV Adolfs tokiga Don Quixoterier, tillät rofferiet. Napoleon 1 fördes emellertid af sin omättliga äregirighet för långt, så att slutligen en europeisk koalition mot honom öljde, i hvilken Sverige deltog, för Finlands förlust till tack härför ersatt med Norges görande till ett sjelfständigt rike under en med Sverige gemensam konung. Napoleon I:stes äregirighet hade bland mycket annat ätven det goda med sig, att den först väckte den tyska nationen till känslan af enhet. Hans politik hade först begagnat den ena tyska statens soldater emot den andras; men ädla andar mom Tyskland började känna det smädesamma häri. De sågo derför utan alltför stor grämelse de tyska amåfurstarne bortsopas af den napoleonska politiken; och från den tiden daterar sig detta begär hos den tyska nationen att bilda en fast enhet, hvars sträfvanden äro ett så betydelsefullt moment i den nyare historien. Vi ha särskilt velat återkalla detta i våra läsares minne, för att framhålla, hurusom de tyska befolkningarnes enhetssträfvanden alltitrån början ha en revolutionär karakter. De afsågo neml. främst att trygga Tyskland mot inkräktande fiender; men då den hel. alliansen på wienerkongressen, som visserligen genom skapandet af ett tyskt förbund erkände det berättigade i sträfvandet efter ect krattigt törsvar, återinsatte en del af de at Napoleon I fördrifna furstarne, hvilka sammanknöto sig till en sträng reaktion, på samma gång de intrigerade emot hvarandra, kände sig tyska folket böra rikta sina strätvanden äfven emot detta småfursteväsen: det ville bryta ned småurstarnes makt, för att vinna frihet, under det att det kände sig som en man utåt. Med dessa sträfvanden har hvarje svensk på det lifligaste sympatiserat — de ha ju utgjort, hvad hela vår historiska bildning numera auser berättigadt: begär efter frihet och en på betolkningarnes egen sjelfbestämningsrätt grundad nationalitetssträfvan. Det tyska småfursteväsendet har ej heller någonstades blodigare gisslats, än här i landet. Hr Forssell har således rätt, då han betonar detta. Men just den omständigheten, att det tyska folketa enhetssträtvande var re