Göteborgsposten – 1 november 1870, sida 2

af ruinhögar. Då jag trädde in på den en gång så välmaende landtgarden, såg jag i en af byggnaderna till venster en ofantlig eld, som jag sjelf såg förtära de sista qvarlefvorna af spanmålsförrådena. Skall jag yttra mig om soldaternas uppförande emot fångarne? Här se vi den råa styrkan utveckla sig alldeles oinskränkt. På Söndagen hade en ung man ifran denna kommun, drifven af nyfikenhet, begifvit sig mot Ch6rizy, för att se hvad som skett der. Hans ungdom borde ha skyddat honom, ty han ser ej ut för att vara mer än 15 år gammal, fastän han är 18. Han hade knappast hunnit in i byn, förrän han blef tagen tilltånga med flera andra. En soldat tog hans käpp och piskade honom med den. Han fördes med 12 andra till Houdan, der truppafdelningen då var inqvarterad och hvarest dessa olyckliga tillbragte natten i en förfärlig ångest, ty soldaterna hade låtit dem genom tecken förstå, att de skulle bli dödade. Följande dagen fördes de tillbaka till det regemente, som skulle angripa Dreux; de stäldes med den största grymhet bakom det batteri, som besköt Cherizy, för att de skulle först falla för triskyttarnes och mobilgardisternas kulor. Emedan de ej fått någon föda, togo de upp rofvor på fältet som de passerade för att dermed släcka sin hunger. Preussarne, hvilka, såsom förut nämnts, icke kunnat uppnå afsigten med sin expedition, drogo sig tillbaka, under det att deras väg belystes från de eldsvådor de anlagt, och medförde sina tångar. Då de funnit patroner i fickan på en, som var nationalgardist dödade de honom på fläcken och läto hans kropp förbli liggande i ett dike. De andra fördes tillbaka till samma hus, som de innehaft natten förut. De fingo ingen föda, men misshandlades, utskälldes och hotades med samma öde som deras olyckskamrat. Natten var en långvarig tortyr. Följande dag uppställde man dem i linie, som om man ville föra dem till afrättningsplatsen. Efter någon öfverläggning mellan officerarne, skickade de tillbaka eltva af fångarne. Den tolfte var trumpetare vid sappörerna från en närbelägen kommun. Han tillhörde derför en kår, hvars officerare utses af krigsministern. Hans uniform borde ha skyddat honom mot hvarje fara, sedan han gifvit sig. Men da han läste sitt öde i officerarnes anleten, flyktade han till ett stall, der han blef dödad. Sådana äro de fakta, som timat ej långt från mitt hem — och för hvilkas fullständiga noggrannhet jag går i god. Nu frågar jag Europas militärer, huruvida krigslagarne rättfärdiga ett sådant handlingssätt? Är det tillåtligt att göra krigare till gemena mordbrännare som sålunda vanhedra krigaryrket? De mobilgardister och friskyttar, som motsatte sig preussarne, voro främmande för Ch6rizy. Hvarför uppbrändes då byn? Hvad är våra inkräktares afsigt? Är det icke för att öfverväldiga landtbefolkningen med fasa, för att sätta den i ett sådant tillstånd, der man ej längre kan försvara sig utan kan plundras på allt hvad man eger? Preussarnes reqvisitioner äro omåttliga; de lemna icke en by, förrän de derifrån bortfört allt. Den fasa, de ingifva, är så stor, att vi frän. alla håll höra talas om sjelfmord, om qvinnor som dränka sig, om gubbar som hänga sig, om hela familjer som qväfva sig. Ett stort antal menniskor ha blifvit vansinniga När man betänker, att denna förödelse utstrackes öfver en area af 26 lieues kring Paris, oberäknadt de hundradetals platser i östern som plundrats och förstörts, så kan man döma om det elände, hvari Frankrike försänkts. Huru länge skall detta vara? Skola de europeiska nationerna orörliga bevittna förödandet af ett land, som skattat sin fulla del till civilisationens framsteg? Skola de icke ha att frukta ett så segerdrucket folks inkräktningsplaner? Ha icke flera ibland dem tyska befolkningar, på hvilka Bismarck kan göra anspråk? Hyser icke denne diplomat med jernhjerta någon tanke pa de tusendetals menskliga varelser, som han öfverlemnar åt förtviflan? Det finnes dessutom en känsla, hvilken är högre in nationalgardisternas, som blifvit djupt särad. Det är mensklighetens. De grymheter, åt hvilka de tyska armeerna hängifva sig, äro en kränkning mot menniskonaturen. Europa borde blygas deröfver och göra det till en hederssak att få slut på ett sådant krig. Om det förlänges, skall kriget bli ett allmänt slagtande, ty Frankrike skall reda sig en graf, om det icke kan bli qvitt sina fiender . . . . C. Cailliatte. Kyrkoherde. Marsanceaux, nära Dreux, d. 17 Okt,