Göteborgsposten – 1 november 1870, sida 2

KYTKOHerOC 1 CH ITAHSK Dtåd, UiVIIKOH 848601 sig sjelf ha med egna ögon sett, hvad han angitver och intygar sina uppgifters fulla sanningsenlighet. Vi göra detta äfven dersör, att han anropar den europeiska pressen om offentlighet och ingen bör lemna den lidande ohördan: Alldenstund Preussens organer alltid sökt missleda den allmänna meningen om det sätt, hvarpå kriget förts af de preussiska trupperna, anser jag det vara min pligt att skrifva detta bref, för hvilket jag på det allvarligaste beder om plats i edra (Times) spalter. Staden Dreux, i hvars närhet jag bor, är, såsom ni vet, den orlanska familjens Necropolis. I grafkapellets kryptor finnas de jordiska qvarlefvorna af hertigen af Örlöans, af prinsessan Adelaide, Ludvig Filips syster, af hans mor, hertiginnan af Penthievres; af Marie, hertiginna af Wärtemberg, och af flera andra medlemmar af denna ädla familj. Detta monument, beläget på en höjd, hvarifrån man har utsigt öfver staden, tyckes betäcka det med en skyddsmantel och gifva det en helig karakter. Dess läge vester om Paris, dess afstånd derifrån och de dyrbara lemningar, Dreux förvarar, hade ingifvit mig den förhoppningen, att det skulle skyddas från intränganden af Frankrikes inkräktare, ty detta namn borde preussarne bära allt sedan kapituleringen vid Sedan. Eftersom jag icke desto mindre hyste en viss fruktan och trodde, att försigtighetsmått icke borde försmås, så tog jag mig likväl friheten att skrifva till hertig Alexander af Wärtemberg, för att uppmana honom att, på grund af de dyrbara qvarlefvor som finnas i Dreux, anhålla hos dem, som ha befälet öfver de tyska armåerna, vörda denna stad och dess omgifningar. Under någon tid hoppades vi att skola bli förskonade, ty preussarne framryckte snarare i riktning mot Chartres, Orltans och Evreaux, än mot Dreux. Men våra förhoppningar visade sig fåfänga. Lördagen d. 8 Oktober infunno sig 32 ulaler utanför Dreux, bebådande ankomsten af en truppafdelning, för hvilken det var nödigt att skaffa husrum och föda. Borgmästaren svarade, att då trupperna anlände, skulle han vidtaga de nödiga ätgärderna. Han bad ulanerna draga sig tillbaka, emedan det, såsom han sade, kunde vara farligt för dem att komma in i staden. Under sin ridt tillbaka begärde de af kommunen Cherizy, en vacker by vid vägen till Paris, en kontribution af kreatur och hafre, som de likväl icke kunde föra med sig, emedan de förföljdes af de frivilliga skarpskyttarne från Dreux. Dagen derefter, söndagen d. 9, återkom en starkare afdelning till byn, för att begära den reqvisition, som gjorts dagen förut. Den öfverlemnades till dem, men i samma ögonblick, de skulle föra bort den, angrepos de af samma friskyttar, hvilka dödade fyra man och togo 7 fångar samt tvungo dem att lemna sitt rof. Denna tillbakakastning afgjorde Cherizys öde. Den kår, som denna truppafdelning tillhörde, var inqvarterad till en del i Houdan och till en del i Gousainville; en officer, som bodde der, sade icke utan djup rörelse till sin värd, att han nyss fått befallning om att bränna upp byn). Måndagen d. 10 Okt. ryckte i sjelfva verket också en betydande kår fram mot Cherizy från tvenne olika punkter. En afdelning af Drottningens dragoner utgjorde högra flygeln, två sqvadroner ulaner venstra flygeln, och centern utgjordes af en bataljon infanteri. Ulanerna samlade sig på ungefär en kilometers afstånd från mitt hus och förblefvo der omkring en timmes tid Derefter galopperade de som ursinniga, genom byn i riktning mot Cherizy. En af ulanerna kom fram till mig med sin pistol riktad emot mig, ropande: Gardes mobiles! Gardes mobiles! Jag gaf honom ett tecken, att några sådana ej funnos i byn. De betedde sig så, som om de voro vansinniga, kastande omkull dem, som ej fort nog skyndade ur vägen för dem, svängande sina sablar och utstötande förfärliga skri. Det var en scen ur vildarnes lif, sådant det beskrifves af Livingstone och Baker, som jag hade framför mig. Infanteriet uppställdes på en höjd, hvarifrån det kunde beherrska dalen ; det sköt till höger och venster, för att jaga innevånarne ur byn; när befälhafvande officeren trodde, att den blifvit utrymd, skickade han fram en afdelning, för att sätta eld på byn. Om Cherizy varit en rent jordbruksidkande by, skulle utförandet af detta brott icke ha erbjudit någon svårighet. Man skulle endast ha behöft att sätta eld på ladorna och det härjande elementet skulle gjort det öfriga, men eftersom vägen var kantad med borgarehus, hvilka hvarken innehöllo hö eller halm, så måste förödelseverket utföras på ett annat sätt. Detta hade man också beräknat. Mordbrännarne voro försedda med en petroleumsblandning, med hvilken de bestänkte möbler, sängar, bord etc. Derefter satte de eld på dem. Det använda medlet svek ej. Det lyckades med fyratio hus och befanns blott vara otillräckligt i ett hus, en handlandes. Då den soldat, som inträdde i boden, der endast fann kärl med salt, soda och andra föga eldfängda ämnen, så gick han in i ett litet rum innanför, bestänkte ett hörn af väggen och en madrass, som egaren gjort i ordning för en sårad soldat, och satte eld derpå. men lågan förtärde endast petroleum på väggen och uppbrände en del af madrassen, som var fuktig. Denna väggpanelning och madrass, som jag sett, vidrört och noga undersökt. äro ovederläggliga bevis på, att nedbrännandet af denna vackra by var en handling af sällsynt vildhet och det brottsligaste barbari. Stora hus nedbrandes utan någon undersökning om de icke hyste personer, hvilka af sjuklighet eller ålder varit ur stånd att röra sig. En stackars qvinna, som just höll på att gifva lif åt ett barn, undslapp med knapp nöd att omkomma i lågorna. Men detta är icke allt. Näs preussarne funno, att de icke kunde denna dag tränga in i Dreux, drogo de sig tillbaka till Houdan. De satte eld på alla de enstaka hus, de påträffade i sin väg, och då de uppnått den lilla byn Mezanger, begäfvo de sig in på den första landtgården, hvars monumentala inkörsport tilldrager sig de förbigåendes uppmärksamhet. Egendomsegaren, som uppskrämts af CherIys öde, sökte undgå det, genom att erbjuda allt, hvad han egde. Soldaterna fingo förfriskningar, men yppade icke desto mindre sina dystra planer att utföra de barbariska ordres, de erhållit. När egaren såg dem lugnt taga svafvelstickorna från kakelugnskransen, bönföll han dem under tårar, att de skulle för hans hustrus och fem barns skull skona honom. Fåfänga böner, onödiga tårar! De gingo, utan att visa någon rörelse eller ledsnad, att sätta eld på ladorna, som voro fulla med produkterna af årets tredliga arbeten. Jag såg från mina egna fönster fyra brinnande hus, hvilkas sken kom himlen att rodna. Det var ett skådespel, som fyllde min själ med outsäglig sorg. Jag begaf mig 27 timmar derefter till den lilla byn, hvars hus endast utgjordes