Göteborgsposten – 25 oktober 1870, sida 2

begära Englands bemedling för ett nytt fredsförsök, till afvärjande af den hotande olyckan med Paris förstöring. Manad dels häraf och dels af den allt svarkare påtryckningen af allmänna meningen inom landet, har Englands regering slutligen funnit sig befogad att ännu en gång utsätta sig för obehaget af ett snäsgt svar från preussisk sida och göra ett yttersta försök till förekommande af ännu förfärligare olyckor, än de redan uppståndna. Hon har, såsom nämnt, härtill erhållit medverkan af öfriga neutrala makter, och hon har i franska regeringens säte i Tours, såväl som i Berlin gjort framställning om ett stillestånd, för inledande af fredsunderhandlingar. Såsom ett synnerligt bevekande skäl framhålles, att franska regeringen icke kan afsluta en fred, hvilken kräfver oerhörda uppoffringar af hela nationen, utan att den konstituerande församlingen först sammanträdt och uttalat sig samt bemyndigat dertill en regering. En konstituerande församling allena kan bära det moraliska ansvaret. Det förljudes ingenting om vilkoren för ett dylikt vapenstillestånd, i afseende på hvilket provianteringen af Metz och Paris är en mycket vigtig omständighet. Det är naturligt, att en fortsatt sträng cernering af dessa båda platser innebär en fortsättning af kriget genom den fortsatta uthungringen. Skulle ett vapenstillestånd inträda, måste cerneringen öppnas och provianteringen af platserna pågå, naturligtvis under utöfningen af den kontroll å preussarnes sida, att dessa äro förvissade om, att icke denna proviantering begagnas på ett ogiltigt sätt. De svårigheter för en uppgörelse härom, som möta, kunna icke vara obetydliga, i det de fordra en viss sjelfförnekelse af preussarne, på hvilken dessas statsmän hittills icke gifvit prof. Det är emellertid möjligt, att just denna fråga varit föremål för de underhandlingar, som marskalk Bazaines adjutant i dagarne fört med Bismarck i det preussiska högqvarteret, och äf ven för de underhandlingar som förts mellan Paris och det preussiska högqvarteret medelst en del främmande personer, som omtalats i telegrammerna från Versailles. Men frågan om de tyska armernas proviantering och underhåll är äfven en vigtig faktor. Skall den ske på det lands bekostnad, der de stå segerrika, och genom försorg af detta lands regering, för undvikande af den ohyggliga brandskattning, som nu pågår och hvilken skall komma att tör decenmer försänka Frankrike i svalget af djupa finansiela bryderier? Alldenstund det nästan vill synas, som att Preussen börjat uppgifva tanken på erhållandet äfven af Metz, torde det icke längre kräfva dess besättande såsom vilkor för ett stillestånd. Sedan den franska Loirearmeen blifvit vid Orlans grundligt slagen och antagligen icke skall kunna på ännu någon tid göra något allvarligt försök till motstånd, är det antagligt, att, om ett stillestånd verkligen skulle kunna beslutas, den tyska armkår, som från Paris ryckt söderut, kommer att intaga dominerande positioner, utan att likväl hota Tours, för att ej störa den konstituerande församlingens öfverlaggningstrihet. Måtte för ej blott Frankrikes, utan äfven Tysklands, ja, för hela den bildade verldens skull dessa fredssträfvanden krönas med framgång och, till en början ett stillestånd åstadkommas! Vi sade, att det skulle vara väl för Frankrikes skull. Ja, det arma landet befinner sig i den sorgligaste ställning ocb, hvad som kanske är ännu ,värre, dess tramtid hotas af nya och samhällsupplösande faror. Hvarje man med hjerta måste djupt lida vid tanken på Frankrike, ja, sjelfve den salske hr Benoit på Göta Källare skulle, om han ej hade en blott kryddkrämaresjäl, hvars flykt ej kan sträcka sig öfver strutarnes horisont eller småsinnets krämardisk, finna det helt naturligt, att hvarje man elier qvinna i Norden hyser djup medkänsla med det i sorg försänkta Frankrike. Tyvärr ser det ut som att detta olyckliga land inom få veckor skall befinna sig i en fruktansvärd upplösningsprocess, som måste komma att förfärligt skaka landet finansielt, politiskt och militäriskt. Man kan knappast göra sig en föreställning om, huru sakerna skola gestalta sig, om Paris tvingas att inom någon tid, genom bristen på litsmedel och genom det växande kaos i sitt inre, öppna portarne för de tyska armeerna. Skulle det bekräfta sig, att det extrema partiet i hufvudstaden äfven nu, då faran är så ofverhangande, har en ingalunda ringa makt, så måste inre söndringar följa i våldsamma utbrott, der kapitalet och arbetet, dessa fraser i hvilka anarkister bruka kläda sina hugskott, skola spela en hufvudroll. Och häri skola pretendenterna ha en tacksam jordmån. Har icke redan grefven af Chambord — Henrik V: — djerfta uppträda med sina anspråk? Vendee och Bretagne äro beväpnade, och deras befolkning skall lifligt bearbetas af det densamma beherrskande presterskapet, att resa sig för den heliga jungfruns utkårade, för den ende berättigade konungen, kyrkans tillgilnaste son, den förhoppningsfulle Henrik V. Det är temligen otvifvelaktigt att prinnu som att denna resa hade till ändamål att