Göteborgsposten – 25 oktober 1870, sida 2

då och då skrapa tillsammans några louisdorer för den nödställde sonen, och detta var den enda glädje de hade. De lyckades äfven i hemlighet korrespondera med Gustave och blefvo underrättade om hans sons födelse. — Ah, om du kunde se huru vackert det är, detta barn af ren och sann kärlek, skref Gustave till sin mor, skulle du ej längre vara ledsen öfver att jag bröt mitt löfte till Madelon Frehlter. Vär son är född i fattigdom, men hans födelse ha gjort oss mycket lyckliga. Ja, barnet var Gustave Lenobles tröst i bedröfvelsen, hans glädje under de korta stunder då han kunde vara glad. När striden var nära utkämpad och han började känna att han skulle duka under, var hans hufvudsakliga oro, hans alltid återkommande farhåga för hans hustru och barn. Hos Susan uppväckte tanken på att skiljas från honom en förtviflan så djup, att den ej kunde ge sig luft i tårar. Hon skulle ej ha varit qvinna om hon ej älskat denne man med mer än vanlig kärlek. Hon gaf akt på den förändring som sjukdomen åstadkom i haus redliga ansigte och slutligen blef den förskräckliga sanningen klar för henne. Des stund nalkades då hon mäste förlora honom. — Om du ku de få lugn, Gustave, bättre läkarevård, mera beqvämligheter, skulle du snart bli frisk igen. Jag är säker på att din far ej skulle vägra att förlåta dig nu. Skrif till honom, res tillbaka till Beaubocage och låt din mor och syster vårda dig. Jag skall stanna här med vårt bern. Det skall bli glömdt att du har en hustru och ett barn,