Göteborgsposten – 19 oktober 1870, sida 1

— Ja. Jag har varit här för länge allaredan. Jag har ingenting här att göra. Jag borde ha rest tillbaka till England den dag jag först träffade er här, men jag uppsköt dagen för afresan. Jag kan ej uppskjuta den längre. — Och ni reser tillbaka till era vänner? frågade Gustave i mycket dyster ton. — Jag reser tillbaka till mina vänner. Ja. Hennes läppar darrade något, och de objudua tårarne kommo upp i hennes ögon. Hvilken sorg kunde trycka denna unga sköna varelse ? Eller var det sjelfförebråelse som plågade henne? Gustave ihågkom heanes utbrott af tårar föregående afton, hennes tal om vinner som voro döda och förlorad lycka; och nu idag talade kon om att resa tillbaka till sina vänner. Men i hvilken bitter ton hade hon ej uttalat detta ord vänner1 — Reser ni ensam, madame Meynell? frågade han efter en paus. Han kunde ej förmå sig att lemna platsen vid hennes sida. Han kunde ej vara manlig eller beslutsam då det var fråga om henne. Bilden af Madelon Frehlter reste sig hotande framför hans själs öga; men en tät dimma kom emellan och fördunklade denna ovälkomna bild. Ja, jag reser ensam, svarade madame Meynell nä stan med ett skratt. Hvem skulle resa med mig? Jag är alldeles ensam i verllden. Jag tror att det vore bäst om jag gjorde de nödiga förfrågningarne sjelf, hr Lenoble. Det finnes ej något skäl hvarföre jag skulle besvära er Å