Göteborgsposten – 19 oktober 1870, sida 1

middagen med last at Jern och tjära. — — — — Fran Utlandet. Man må hysa hvilka åsigter som helst om krigets uppkomst — historien skall i detta fall komma att visa, hvem som var den sannskyldiga anledningen till detsamma —; det är dock visst, att Tysklands ställning till Frankrike inkommit i ett nytt, skarpt utprägladt skede efter kapituleringen vid Sedan, etter kejsarens tillfångatagande och regentskapets afligsnande från Paris samt ersättande med en provisorisk nationalregering. Tyskland kunde efter Sedan anse sig betryggadt mot hvarje kränkving för lång tid från Frankrikes sida. Det var derför segrarens skyldighet att erbjuda skäliga fredsvilkor. Vi framhöllo på den tiden, huru Tyskland skulle genom ett humant uppträdande kunnat göra en stor politisk vinst och huru det äfvenledes skulle uppträdt med hu manitet, om det i stället för en soldatkung och reaktionär ledare Bismarck haft en folklig, frisinnad regering, för hvilken Tysklands frihet och enhet varit hufvudsaken. Visserligen uppträdde en del partiledare i Tyskland och up; ställde fordringar, syftande på Frankrikes ytter liga förödmjukande, hvilka fordringar kunde ge konung Wilhelm och hans minister anledning att fullfölja kriget; men dels uppställdes dessa fordringar före katastrofen vid Sedan, dels ha de aldrig vunnit det tyska folkets bekräftelse. Alla de adresser, som insändes till konung Wilhelm, voro undertecknade ensamt af partichefer eller komunalstyresmän, hvilkas magistratsnatur i Tyskland är känd. Vi ha om sorgsfullt genomsett de tyska tidningarne under den tiden, men i ingen funnit någon underrättelse om, att folket uttalat sig för krigets fortsättande efter katastrofen vid Sedan. Fol kets instinkt, såsom vi erferit af skrifvelser från folkets män, sade tydligt, att med d. 2 Sept. hade Tyskland vunnit så mycket att kri gets fortsättande var för Tysklands enhet och maktställning en onödighet, för dess frihet en fara. Men äfven om vi skulle finna något skäl till de tyska armåernas framryckande mot Paris och uppställande kring den franska hufvudstaden, för att tvinga den nya franska regeringen till att underkasta sig de drygaste vilkor, så är det oss likväl obegripligt, huru Bismarck efter sammanträdet med Favre kunnat påyrka krigets fortsättande ur tysk synpunkt — ur resktionär synpunkt är en annan sak. Frankrike förklarade sig genom Favre vil ligt att göra stora och förödmjukande eftergitter åt tyskarne, med vilkor att dessa icke skulle fordra afträdelsen af land, hvartill Favre ej trodde att franska folket skulle lemna sitt ti fall. I stället för att visa beredvillignet i att hejda den förfärliga blodsutgjutelsen, nedbrännandet af städer och byar, förstörandet af skördar och uthungrandet at menniskor, tillkänna gåfvo grefve Bismarck och preussiske konuugen, att de icke skulle finna sig tillfredsstälda af annat, än att de tillätos taga ifrån Frankrike en betydande landsträcka, omfattande mur än en million menniskor, fastän de erkände dessa vara emot hvarje skiljsmessa ifrån den nationalitet, vid hvilken de voro fästade. En blick på kartan borde dock visa, att Tyskland för sin säkerhet ej skulle vinna nagonting härpå, när fransmännen erbjödo sig att slopa såväl Strasbourg och Metz som andra smafästningar på det begärda området. Om konungen af Preussen emottagit detta anbud jemte anbud om krigsskadeersättningar och på dessa vilkor erbjudit fred, så skulle de veutrala makterna understödt honom; ty detta skulle inneburit en utsigt till att snart kuuna häfva en sckelgammal international afundsjuka. Den nya regeringens män i Frankrike voro villiga att äfven ingå på en stark inskränkning i den stående armeen och att i stället grunda ett blott nationalförsrar; men dessa vikkor anstodo ej soldatkungen och hans reaktionära minister.