Göteborgsposten – 18 oktober 1870, sida 1

intresse för andra än Gustave; men i intet bröst var den sympati hennes sorgbundenhet och skönhet väckte så stark som i hans. Hennes bild stod oupphörligt för honom. De vanliga nöjena och tidsfördrifven blefvo motbjudande för honom. Han tillbragte sina aftnar hemma i den dystra salongen och fann sig belåten med att lyssna till de gamla qvinnornas sladder, den lilla musiklärarinvans tråkiga sonater, det enformiga rullandet af hjul på den atlägsna kajen: allting annat heldre än stydentlifvets stoj som en gång varit så angenämt för honom. Hun underlät ej att skrifva sitt veckobref till Cydalise; men af en eller annan orsak afhöll han sig från att yttra ett ord om den engelska damen, ehuru det var hans vana att omtala alla sina äfventyr till familjens på Beaubocage uppbyggelse. Det kom slutligen en afton då madame Meynell lät öfrertala sig att stanna med de andra damerna efter middagen. — Det måste vara mycket otrefligt för er att ständigt vistas derinne i ert rum, sade madame Magnotte; hvarföre ej tillbringa er afton med oss på ett angenämt och sällskapligt sätt? — Ni är mycket god, madame, mumlade den engelska damen i den långsamma, blyga ton som lät så vemodig i Gustaves öron; om ni så önskar skall jag stanna. Hon tycktes gifva med sig snarare af yttre svaghet och oförmåga att vägra något som man bad henne om, än nottes salong. Det var en afton i Mars — kall, blåsig och otreflig.