Göteborgsposten – 13 oktober 1870, sida 2

det är förbi, och jag kommer till dig denna julnatt för att säga dig att jag besegrat mitt motsträfviga hjerta, och att från och med denna stund samt allt framgent skall det ej fiunas något moln mellan dig och mig. i — Diana, min älskade olyckliga ficka! utropade Charlotte, du älskade honom, du, lika väl som jag, och jag frånröfvade dig hans hjerta! — Nej, Charlotte, det tillhörde mig aldrig. — Du älskade honom hela den tid du talade så hårdt om honom! — Då jag tycktes vara som mest hård, älskade jag honom som mest. Men se ej på mig med en så sorgsen blick. Det svåraste lidandet är förbi. Hvad som återstår. är myoket lätt att uthärda. Om jag ej genomgått det svåraste, skulle jag ej vara här nu med din arm lindad omkring min hals och hans namn på mina läppar. Jag har aldrig önskat dig lycka, Charlotte, förrän denna afton, och nu för första gången kan jag önska dig allt godt, på tro och heder. Jag har öfvervunnit mig sjelf. Jag säger ej att Valentine Hawkehurst för mig kan fullkomligt bli hvad endra män äro; men min kärlek till dig har öfvervunnit min kärlek till honom och det finnes ej en dold tanke inom mig nu då jag sitter här vid dina fötter och ber Gud välsigna ditt val. — Min älskade Diana, jag vet ej huru jag skall tacka dig, huru jag skall uttrycka mitt förtroende och min tillgifvenhet. — Jag tviflar på att jag är värdig din tillgifvenhet men med Guds hjelp skall jag vara värdig ditt förtroende,