Göteborgsposten – 13 oktober 1870, sida 2

man utskicka s. k. reqvisitionstrupper, hvilket är detsamma som, enl. svenska begrepp, brandskattstrupper. Dessa ha till ändamål att på samma gång äfven skydda belägringsarmeens rygg och, om utpressningar med våld ej gå för sig, att inköpa för penningar armeens behof. Såsom bekant, ha de tyska armåernas framryckande mot Paris försiggått på terrängen mellan floderna Oise och Seine. Dessa trakter blefvo således redan på frammarschen utsugna, der finnes ingenting mera att taga, och det, som möjligen ännu finnes qvar, utpressas af storhertigens af Mecklenburg-Schwerin armkår. Armåeen utanför Paris är derför inskränkt till de brandskattningsområden, som på båda sidor om Seinen utsträcka sig i norr vill hafvet samt belgiska gränsen och i söder till Loire. Det är också dessa trakter, som under de senaste dagarne ifrigast genomsnokats af de talrika utpressningskolonner, som tyskarne utskickat. I nordlig riktning framryckte en af preussiskt garde och sachsare sammansatt kolonn till Beauvais och till en del äfven till Breteuil, men här tyckes ej mycket hafva påträffats, ty endast så kan man förklara, att den annars så hänsynslösa preussiska intendenturen plötsligt börjar anslå mildare toner och uppmanar landtfolket att föra sin förråder till Beauvais, der Meusearmeens intendentur skulle inköpa dem till höga priser. Det är äfven derför, som de officiella preussiska telegrammerna omtala, att landtfolket börjar återvända, ehuru detta mera kan anses vara en tyskarnes önskan, än en verklighet. Det s. k. reqvisitionskommandot motiverar denna ätgärd dermed, att man vill för befolkningen underlätta krigets bördor. Hvar och en, som känner hr v. Bismarcks maxim: -Vi taga penningar, der vi finna dem, skall medgifva, att denna så milda åtgärd af den preussiska intendenturen icke förskrifver sig af fri vilja, utan påtvingats den af omständigheterna. Armeen utanför Paris lider, såsom det synes af alla i tyska tidningar meddelade soldatbret, af kännbar brist. Den i ryggen liggande terrängen ar utäten, jernvägsförbindelsen med Tyskland är oaktadt Touls fall ännu icke faktiskt, åtminstone icke tillräckligt upprättad. Linien från Saarbräck öfver Remilly, Pont-å-Mousson, Nancy, Toul, Chålons o. s. v. är endast farbar till Epernay och Reims. Begagnandet af jernvägslinien öfver Reims är omöjligt, derför att fästningen Soissons, som terttarande håller sig, ännu lägger hinder i vägen. Denna fästning stänger neml. på detta båll vägen pr jernväg till Paris. Begagnandet af jernbanan öfver Epernay återigen är i hög grad försvåradt genom sprängandet af en på denna bana befintlig tunnel och äfvenledes genom förstorandet af de sju broar, som föra ötver Marnefloden. Det är at dessa skäl också förklarligt, hvarför preussarne göra så stora ansträngningar, för att kunna intaga Soissons. Och vi skola ätven häri kunna finna förklaring till, att grefve Bismarck i sina underhandlingar med Jules Favre om vapenstillestånd nämnt, att Soissons skulle få at tyskarne besättas. Soissons har neml. öfvertagit Touls roll och gör det för ögonblicket omöjligt att per jernbana befordra proviantförråder från Tyskland till Paris. Men det är tydligt, att man icke kan proviantera 300,000 menniskor och 100,000 hästar genom de förråder, som kunna skickas på vanliga hjuldon. Trossen allena skulle under en så lång resa förtära en stor del af törråderna. På grund af dessa omständigheter har man utanför Paris tagit sin tillflykt till reqvieitionssystemet och begagnat sig deraf, så länge det gick. Men nu är det slut med förråderna, åtminstone i närmaste trakten kring Paris, hvilket Bismarck tör öfrigt bekräftat i sin senaste ministeriella skrifvelse. Och på stora afstånd hvarken kan eller vill man numera utskicka reqvisitionskolonner, sedan det visat sig, att befolkningen börjat resa sig, gripen af en ytterlig hämndtörst. Derför anslår man de mildare tonerna. Förutom den nämnda kolonnen till Beauvais ha äfven afdelningar skickate söderoch vesterut. Den kolonn, som framträngde mot ves:er öfver Mantes på venstra Seinestranden till Pacy-eur-Euro och Vernon, hade till ändamål att ej blott göra utskrifningar, utan jemväl förstöra jernvägsbroarne öfver Seinen vid Rouen, öfver hvilka förbindelsen mellan norra och södra Frankrike underhälles och på hvilka, såsom synes af en nyligen timad jernvägsolycka vid Critot, trupptransporter mot södern under de sista dagarne egt rum. De afdelningar, som skulle framtränga mot Orlåans, förefunno i proviant ej mycket, men mötte som bekant, i stället de franska trupperna, hvilka framryckte, för att nå Choi— —— — de sista få det är förbi, och jag kommer till di