Göteborgsposten – 13 oktober 1870, sida 2

— ä ärn— — — — jag vet att min köld måste ha sårat dig under de sista få månaderna. — Jag har visst blifvit litet förtretad på dig emellanåt, då du ej har tyckts bry dig om mig eller deltaga med mig i alla mina fröjder och sorger; men det har varit sjelfviskt af mig att vänta så mycken sympati, och jag vet att om ditt sätt är kallt så är ditt hjerta ädelt. — Nej, Charlotte, det är ej ädelt. Det är ett elakt hjerta. — Diana! — Ja, sade miss Paget, i det hon knäföll vid sin väninnas stol och talade i en mycket energisk ton; det har varit ett elakt hjerta, elakt emedan din lycka varit en plåga för det. — Diana! — Oh, min kära, kära Charlotte, du skall hata mig kanhända då du får veta allt. Men nej, nej, du skall ej hata — du skall ha medlidande med och förlåta mig. Jag älskade honom; han var min följeslagare, min enda vän, och det fanns en tid — länge sedan — innan han någonein sett ditt ansigte, då jag föreställde mig att han skalle komma att älska mig — så som jag älskade honom. Oh, Charlotte, du vet ej huru grymt jag lidit. Det ligger ej i din natur att förstå huru en sådan qvinna som jag kan lida. Jag älskade honom så innerligt, jag hängde så envist, så vansinnigt fast vid mina gamla förhoppningar, mina gamla drömmar, långt efter sedan de blifvit de falskaste förhoppningar, de vildaste drömmar som någonsin fått makt med och distraherat ett sinne. Men, min älskling,