Göteborgsposten – 11 oktober 1870, sida 2

att säga något till nämnde gentleman, som tycktes ha rysligt tråkigt der han satt lutad öfver böckerna. — Jag antar att han ej gör det. — Men anser ni att han tror på spöken? frågade den unga damen skrattande. — Jag är säker om att han ej gör det, svarade George mycket allvarsamt. — Hvad ni säger detta i högtidlig ton! utbrast Charlotte något förvånad öfver George Sheldons sätt, hvari det legat ett allvar som ej var alldeles behöfligt för tillfället. — Jag tänkte på er far — ej på min bror Philip. Han dog i Philips hus, som ni vet, och om Philip trott på spöken skulle han säkert ej ha velat bo i det huset sedan. Men han fortfor att bo der tolf månader efteråt. Han tyckte förmodligen att det var lika bra som något annat hus. Georgy brast härvid i gråt och berättade för sällskapet huruledes hon lemnat det hus hvari hennes förste man dog omedelbart efter begrafningen. — Och din styffars uppförande under hela denna tid är öfver allt beröm, Charlotte, fortfor ladyn vänd till sin dotter; så omtänksam, så vänlig, så tålig han var! Om Toms sjukdom inträffat i en främlings hus, vet jag ej hvad jag skulle ha tagit mig till. Och jag betviflar ej att den nye doktorn, mr Burkham, gjorde sin skyldighet, ehuru hans sätt ej var så bestämdt som jag skulle önskat. (Forts.)