Göteborgsposten – 11 oktober 1870, sida 2

men det är icke den öfvervunne, som det tillkommer att antyda, hvad segerherren bör göra, för att icke hans ädelmod skall synas tyngre än hans fordringar. Jag kan blott erinra grefven om, att man kan vara viss på, att man aldrig förgäfves med ett heroiskt förfaringssätt vänder sig till franska folkets hjerta, då man deremot kan vara säker uppå attingenting uppnå, om man anslår egoismens och farhågans strängar, som, hvilka nederlag försynen än pålägger oss, beständigt skola vara oss okända. Om Frankrike genom ett ädelt förfaringssätt vinnes för en innerlig och loyal allians med Tyskland, skall det vara den förste att medgifva, att ingen grund är för upprätthållandet af en försvarslinie, som beherrskas af fästningar, mellan de två kejsardömena?. Hvad för öfrigt de uppoffringar angå, som Frankrike måste underkasta sig, skall det icke dröja med att undergå dem, när man samtidigt låter det värdera de ofantliga fördelar, som för begge nationerna blifva följden af en fred, hvars enda skiljedomare för framtiden skall vara deras egen vilja. På denna grund skola de myndigheter, hvilka, så länge Frankrike bevarar hoppet om att segra, nödgas iakttaga en fullständig tillbakadragenhet, hafva en allvarlig orsak att intervenera. En ärlig och bestämd framställning af sanningen har alltid mellan Frankrike och mig knutit ett sympatetiskt band, som intet kan förstöra. Jag tror det vara tillräckligt för mig att bekräfta, att vår ära icke kan lida af en försoning, som är baserad på slopningen af de fästningar, som då skulle blifva onyttiga, och på principen om en krigsskadeersättning: Dessa vilkor kunna hindra Frankrike från att taga sin tillflykt till ytterligheter, som en nyck af ödet kunde göra dödsbringande för Europas sociala ordning. När Frankrike, upplyst af erfarenheten, kommit till ett sundt bedömande af den tvedrägt, som söndersliter det, och när det blifvit befriadt från krigets olyckor, skall det snart erkänna, att då det måste tillskrifva sina olyckor sin brist på politisk enighet, bör det för framtiden söka sin välfärd i att strängt vaka öfver institutionernas okränkbarhet. Dessa betraktelser förlora hvarje dag i styrka, isynnerhet när konungen dröjer med att taga hänsyn till dem, innan han angriper Paris. Den fruktansvärda sammandrabbning, som försynen tillåtit uppstå mallan Tyskland och Frankrike, har möjligen frambragt en gnista, som kan utveckla sig till gagn för Europas moralisha och materiella välgång; men om man hårdnackadt å ömse sidor ensamt och allena vill söka lösningen i styrkan, skall oundvikligt af denna sammandrabbning framgå något fruktansvärdt, som skall bli lika mycket Tysklands som Frankrikes olycka.