Göteborgsposten – 11 oktober 1870, sida 2

ÅJournal otnciel angaende den miittara Sclmingen. Rentes noterades 54, 20. Länet stär idag i 56. Detta bref afgär med en ballong, som bår namnet Strasbourg och just är färdig att afgå. Den föres af Wilfried de Fonrvielle, icke den från processen mot Pierre Napoleon kända person med samma namn, men en gammal rostat och vetenskapsman, som redan vid krigets utbrott i flera artiklar i Libert väckte uppmärksamheten på den betydelse luftseglarekonsten eventuelt kunde få under krigets lopp. Han har lofvat att vara tillbaka om 6 dagar och han är istånd att hålla ord. Guerillakriget. Från Brecy i Lothringen skrifves d. 24 Sept. af en berlinare följande, hvilket bär nytt vittne om det tyska krigförandet: Låt mig berätta er en liten historia, som tilldrog sig i Onsdags i en liten by två mil härifrån (kallad Arrancier). Vi utryckte (10:de kompaniet) nämnde dag om aftonen till denna by och blefvo inqvarterade hos välmående bönder, 2 å 3 man hos hvardera. Vi behandlades på ett förekommande sätt af värdarne, vår förplägning var utmärkt och vi smickrade oss med, att få njuta en god och angenäm hvila, hvilket annars blott till någon del kommer oss till godo. Men kl. 15 ötvertöllos vi af ett 400 man starkt band friskyttar och hade en svår kamp att bestå mot dessa karlar. Jag sprang upp, väckte mina kamrater, klädde mig och rusade, fattande mitt gevär, ut till husets port; denna var dock redan besatt af 4 karlar och en stod vid fönstret och sköt på mina i rummet varande kamrater, hvarest äfven värden med familj befann sig. Två af banditerna (!) slog jag med gevärskolfven till marken, de andra skyndade ut och jag kunde i mörkret endast sigta på en, som, svårt sårad, föll på gatan, men den fjerde undkom. Hvad som blef af den vid fönstret stående kan jag icke säga. Han hade sårat en af mina kamrater med en glasskärfva (kulan hade icke träffat) och sannolikt tagit till flykten, då de andra ryckte honom på lifvet. Under tiden utbredde sig gevärselden öfver hela byn och jag drog mig tillbaka genom trädgården, förenade mig med kompaniets öfriga manskap. Nu blef en formlig gatustrid, som räckte en god halftimma, men slutligen drefvos alla friskyttarne ut ur byn och drogo sig tillbaka i två afdelningar åt olika håll. En afdelning dragoner, som var med oss, förföljde dem. Kompaniet, 135 man starkt, förlorade 6 döda, 21 sårade och 6 saknade, sannolikt fångna, hvilket ej var underligt, då man betänker, att alla öfverraskades i sina bäddar, förutom vakten som blott var några man stark. De begge utposterna vid utgångarne ur byn blefvo i början nedskjutna och kunde icke underrätta vakten. Två blefvo jemmerligt dödade i sängarne och dess hufvuden krossades af en yxa; en annan hade fått 3 skott och 6 knifhugg. Af friskyttarne blefvo 7 döda på platsen, 8 sårade och 9 fångna. Bland dessa voro byns maire och skollärare, hvilka underrättat skaran om vår ankomst till byn och stodo i förbindelse med densamma. De fångna skulle genast skjutas, derför att de ej voro soldater; men kaptenen ville först afvakta befallning från högre ort, och de blefvo derför bundna, efter att hafva genompryglats, hvarpå de transporterades hit med 15 mans bevakning. Byn utplundrades fullständigt och de 5 anförarnes hus stuckos i brand. Kejsar Napoleons föregifna manifest. I de sista dagarnes telegrammer har ofta varit på tal ett manifest från kejsar Napoleon, bvars äkthet likväl varit mycket omtvistad. Det är meddeladt i Napoleons organ, Situation, som utkommer i London. Denna artikel, hvilken bär rubriken: Kejsarens tankar, lyder sålunda: Straxt sedan underhandlingarne med Jules Favre blifvit afbrutna, sände grefve Bismarck en noggrann berättelse om dem till Wilhelmshöhe. Kejsaren instängde sig då i sitt kabinett, och samma afton reste hr Castelnau till preussiska högqvarteret med följande not, som helt och hållet var skrifven egenhändigt af kejsaren: Då konungen oafbrutet efter den dag, då försynen nödgade mig att öfverlemna honom min värja, dagligen gifver mig underrättelser om förefallne händelser, synes han vilja uppfordra sin fånge att utlåta sig öfver de pröfningar, som den preussiska hären pålägger Frankrike, efter hans mening i Tysklands intressen. Grefvens meddelande styrker mig i denna åsigt. Men skulle tiden verkligen vara kommen för mig att svara på denna dubbla uppmärksamhet med att uttrycka min tanke? Min tystnad efter slaget vid Sedan var intill d. 4 Sept. grundad på mitt fasta beslut, att lemna kejsarinnan full frihet att handla i öfverensstämmelse med landets opinion. Efter d. 4 Sept. har jag icke kunnat underlåta att nära den önskan, att det måste lyckas Frankrike, äfven med uppoffring at min dynasti, tränga invasionen tillbaka öfver de naturliga gränserna. När man hos grefve Bismarck föreslog det steg, hvars resultat var så lätt att förutse, har man beröfvat kriget dess verkliga karakter, i det man undandragit sig ansvaret för den rörelse, som min regering trott sig böra taga initiativet till. Det var att förstöra verkningen af de motiv man hade för att icke gå in på erbjudna vilkor; det var isynnerhet att förlama det nationala försvaret i samma ögonblick, då det var i begrepp att antaga åtgärder, som voro Frankrike värdiga. Grefven tycks icke kunna förstå, att man afslagit den vapenhvila, som var nödvändig för att konstituera en regelmässig regering, och han förvånar sig öfver, att ingen af de lagligt bestående myndigheterna har gifvit sin mening tillkänna om det, som han betraktar som ett vittnesbörd om kungens återhållsamhet. Ingen kan tadla en fransman, derför att han godtgjort ett oförsigtigt steg derigenom att han vägrat underteckna vilkor, som så föga stämma öfverens med vår ärorika forntid. En duell sådan som den hvilken för ögonblisket utkämpas mellan Frankrike och Tyskland, kan icke sluta utan antingen med fullständig tillintetgörelse af endera parten eller ock med en innerlig och loyal försening. Grefven bör således framför allt göra mig reda för, om Tyskland har större intresse af Frankrikes ödeläggelse än af en allians med detsamma, och om Tyskland, när man bestämmer sig för det första antagandet, icke tror, att Frankrike kan finna sin räddning just i sin förtviflan, äfven om Europa skulle samtycka i att förblifva en likgiltig åskådare vid en invasion j utan bestämd begränsning. Mitt samtal med konunI gen berättigar mig att tro, att han långt heldre föredrager Frankrikes allians än dess ödeläggelse, att han icke är utan bekymmer för följderna af en strid I till det yttersta och att han riktigt värderar de rätI tigheter, som en fullkomlig kunskap om de intryck, i hvilka under kriget blifvit lagda i dagen af Europas olika nationer, skulle gifva dessa tvenne folk, om de voro nära med hvarandra förbundna. Om i detta verkligen var konungens mening, återstode endast att påpeka medlen för att göra den gällande; svag om jag läte sorgen beherrska att säga nå; värd förakt om jag ej kunde lära ligt tråkigt