Göteborgsposten – 7 oktober 1870, sida 1

ek ———— konstdomare äro blaserade. De ha kunnat bli hänryckta — jag tror nästan att de äro det ännu — och det blir ej den som är blaserad. Det var mill Signe Hebbe — SelikaHebbe — som i Afrikanskan satte deras hjertan i brand och deras pennor i sken. Den fullsatta salongen blef också utom sig af förvåning; den svärmade, applåderade, ropade brave och uppoffrade både blomsterbuketter och glacchandskar i mängd. Till och med min vän hr X. glömde sin debetssedel, i år 33 1 högre än i tjor, stadsfullmäktiges despotism, det snart förestående riksdagsmannavalet, ehuru han är kandidat i all tysthet, glömde till och med den öfverbyggda goltströmmen i Strömparterren — allt detta och mera till tör Selika-Hebbe. Han bedyrar att ingen före henne har på vår scen utvecklat en sådan jättekratt i aktionen. De portugisiska radsherrarne tappade rent bort kuraget då Selika tog dem på allvar om hand. Vicomte Antonio Da Cunha de Soto Maior blef nästan orolig och i några scener bäfvade jag för Vasco-Ambrosis öde. Han tycktes sjelf ibland få en dyster aning om att partiet i längden skulle bli olyckligt. Hr X., som också är konstkännare, men, såsom icke fullt inne i avenska språkets teknik, aldrig skrifver några konstkritiker, försäkrade att Selika-Hebbes sångröst alls icke erinrar om Selika-NMichaelis, hvilket ban anser för begge lika lyckligt. M:ll Hebbe fick redan första aftonen en lagerkrans, enligt uppgilt som tryckfelsfritt meddelades i Dagens Nyheter. Det är intet tvifvel underkastadt att m:ll Hebbe måste engageras vid k. teatern, annars niofaldt ve! öfver hofmarskalken af Edholm. Om från hans sida några finansiella betänkligheter skulle uppstå, så, om Afrikanskan blott en gång uppföres under riksdagen, om Liss och Jöns Pehrsson inbjudas, skola afven de genast medgifva att m:ll Hebbes apointement uppföres i ordinarie ctatsregleringen. Advokatfiskalen Ljungbergs af mig redan omförmälda stora arbete, revisionen af härvarande drätselnämnds räkenskaper och förraltning för 1867, har blifvit en cause celcbre. Nämnden har visat att revisorerna icke blott öfverskridit gränserna för sin befogenhet, utan äfven gjort sig skyldiga till stora misstag. Då ärendet i Lördags törekom hos stadstullmäktige påyrkade bankdirektören Wallenberg uppskof, på det att revisorerna skulle beredas slllälle att i ölverläggningen om deras afgifna berättelse deltaga. Hr W. ansåg nodigt av få utrönt huruvida den klagan vore berättigad, som äfven i den förevarande revisionsberättelsen uttalats, att stadsfullmäktige gjort sig skyldiga till misshushållning med stadens medel och voro vållande till att skatterna ökades. Mar kom slutligen öfverens derom, att rovisorerna inbjudas att till fullmäktiges enskilda sammankomst infinna sig. Så står nu den saken. Frågan är nu om revisorerna antaga inbjudningen, och om så sker, hvem som skall föra deras talan, och slutligen huru allmäuheten skall få del at den, utan tvifvel ganska intressanta kontroversen. Sistanförda omstandighet förbisågs troligen af dem som motsatte sig hr Wallenbergs förslag. Landtmannapartiet torde få svårt att vid nästa riksdag vidhålla påståendet om landets betryckta sällning. Ett faktum är, att den delen at 1869 års spanmälsskörd som intill d. 1 September blifvit exporterad, har beredi våra landtmän en kontant inkomst af nära 35d!mill. rdr. Ett annat taktum är att samthige bankinrättningar, såväl i hufvudstaden som i landsorten, hafva riklig tillgång på penningar, som naturligtvis stå till atlärsmännens förlogande; vidare att af svenska obligationer, riksgäldskontorets och hypoteksbankens, som innehafts af utlänningar, blifvit under de sista månaderna äterköpta för ett belopp, som uppskattas till 3 å 4 millioner rdr, och slutligen att af det jernvägslän, som senaste riks dag beslöt akulle upptagas, har vid Septenber månads slut obligationer till ett belopp at vära 3 mill:r blifvit sörsälda, och att penningetillgången är så god i riksgäldskontoret, att tullmaktige egentligen icke äro angelägna om att obligatiousförsäljningen vidare fortgår i år, ehuru enligt den under riksdagen gjorda beräkningen obligationer motsvarande 5 mill. rdr i år skulle afyttras. Sannerligen jag kan utgrunda hvilken uppslagstråd landtmannapartisterna skola fatta ifall de vidare vilja orda om finansekonomiskt betryck. Skulle någon af dem åberopa egen erlarenhet om svårigheen att få låna penningar, så torde den icke vara töranledd af brist på mynt utan af brist vå kredit. QRäran