Göteborgsposten – 7 oktober 1870, sida 1

förvåning, sköt han henne häftigt, nästen våldsan. t ifrån sig, och då hon såg upp i hans ansigte, fann hon det vara öfverdraget af ett mörkare moln än hon någonsin förut sett derpå. Harm, fruktan, smärta, samvetsqval, hon visste ej allt hvad, men det var ett uttryck så rysligt att hon ryggade tillbaka med en känsla af förskräckelse och gick tillbaka till sin stol, förvirrad och förskräckt. — Ni skrämde mig, mr Sheldon, sade hon svagt. — Ej mer än ni skrämde mig, svarade vexelmäklaren, i det han gick till fönstret och ställde sig der med ansigtet doldt för Charlotte. Jag visste ej att det fanns så mycket känsla hos mig. För Guds skull, låtom oss ej visa någon sentimentalitet. — Blef ni ond på mig nyss? frågade flickan, som omöjligen kunde förstå anledningen till hennes styffars förändrade sätt. — Nej, jag blef ej ond. Jag är ej van vid deder starka sinnesrörelserna, svarade mr Sheldon; jag kan ej uthärda dem. Låtom oss undvika allt känslofullt tal. Jag vill göra min skyldighet på ett affärsmessigt sitt. Jag önskar ej någon tacksamhet — eller smekningar. De femtusen punden äro era, och jag är glad öfver att ni anser summan tillräcklig. — Får jag omtala för mamma detta samtal? frågade Charlotte hastigt. — Jag tycker ej det, svarade mr Sheldon tankfullt. Dylika familjearrangementer som detta kunna ej hållas nog hemliga. Er mor är en pratlysten person, som ni vet, Charlotte, och då vi ej böra önska att hyarenda en i denna