Göteborgsposten – 7 oktober 1870, sida 1

anförtrodd; dessa äro i visea fall belastade med småaktiga reglementariska föreskrifter, bvilka ganska säkert om några årtionden skola anföras som kuriositeter, men i andra fall tilldelade en ganska stor makt, som visserligen icke missbrukas, men får en ökad betydelse derigenom att den kontrolleras af revisorerna. Med få ord sagdt, statsrevisoreraas sträfvan går nu mera derpå ut, att rikta sin uppmärksamhet åt den högre förvaltningen, icke att fördjupa sig i emädetaljer och att producera anmärkningar af ringa värde; dermed dock ej sagdt, att icke äfven stundom sådana blifva framställda, enär det är klart att en eller annan revisor dermed vill ådagalägga sin vaksamhet. En väsendtlig olikhet emellan statsrevisorerna före och efter den nya riksdagsordningens antagande består deri, att numera inväljas samma personer oftare än förr, hvarigenom en redan törvärfvad erfarenhet och detaljkännedom kommer revisorerna tillgodo. Då frih. Alströmer inkallades i statsrådet tog jag mig friheten antyda att landshöfdingebeställningen i Hallands län skulle för friherren hållas öppen, men att en vice landshöfding skulle förordnas. Så har äfven skett. Öfverstelöjtn. Leijonancker är en man med mycken energi, mångsidiga kunskaper och stor arbetsförmåga. Valet är således i alla afseenden godt och jag förmodar att hr Leijonancker ganska snart skall i den nya befattningen blifva hemmastadd och befordras till ordinarie landshöfding i mågot annat län, när trid. Ahlström tröttnar vid det ansträngande och otacksamma kallet såsom statsråd. Två somrar oeh en vinter ha törflutit sedan det i Göteborg församlade publicistmötet tillsatte en komits som fick i uppdrag att utarbeta förslag till ny tryckfrihetsförordning. Denna komits har gjort sig skyldig tilhen sörebråelse som mig veterligen icke kunnat riktas mot någon annan komit. Den har nemligen icke ännu haft något sammanträde. Orsaken härtill är, förmodar jag, att sjelfva uppdraget verkligen är förknippadt med stora svårigheter, icke minst derföre att någon enighet rörande det blifvande förslagets hufvudgrunder svårligen torde inom komitön kunna åstadkommas. Jag skulle icke hafva framhällit denna företeelse, om icke förhållandet vore, att tidningarne så ofta strängt klandra, och stundom med fog, att komitåer, som af regeringen tillsättas, arbeta långsamt; men de arbeta dock, och produkten at deras arbete skädar någon gång dagen. Vid det första publicistmötet, här på sommaren 1868, tillsattes en komits med uppdrag att uppgöra förslag ull reglemente för en pensionsinrättning för publicister. Detta förslag blef färdigt och framlemngdes vid 1869 ärs pudlicistmöte. Då emellerdd i detta möte eudast ett mindre antal publicister deltogo, settades det ändamålsenliga beslutet, att reglementsförslaget — hvilket hr Rudolf Wall erbjöd sig att gratis trycka i ett tillräckligt antal exemplar — skulle till samtlige publicisterna här i landet genom ordförandens i komitån försorg öfversändas, hvarefter de till ett möte på hösten förlidet år skulle inbjudas för att granska förslaget, och om det godkändes, definitivt antaga detsamma, så att pensionsiorättningen med detta års början kunde organiseras och första inbetalningen till den blifvande fonden verkställas af intressenterna. Men nåra 1 år och fyra månader ha förflutit sedan det sista publicistmötet hölls, utan att det färdiga reglementsförslaget ens till tryckning blifvit utlemnadt. Ordföranden i komiten har ingenting i saken vidgjort, och pensionstöreningen, hvars ändamålsenlighet ingen kan bestrida och till hvars åstadkommande tvitveleutan alla de gerna skulle vilja bidraga, hvilka så ofta och varmt förordat sjolfhjelpsidns utförande i alla riktningar, har således sförhindrats af dem som erhållit det så hedrande uppdraget. Det bestyr, som å ordf:s sida återstår, är alls icke ansträngande; det skulle endast medtaga några timmars arbete. Jag har ej tvekat att anföra detta, emedan jag lifligt intresserar mig för saken — publicisterna bli sällan rentierer — och ätven såsom ej olämplig påminnelse derom, att ofta de som strängast klandra vederbörande för söl, sjelfva så lätt bli sölaktiga när de blifva -vederbörande. Den 24:de dagen i September månad anno 1870 skall i häfden antecknas såsom en tvåfaldt märkvärdig dag. Då uppträdde, efter en herrlig solnedgång, en ny sol i det åt de sosterländska sänggudinnorna här invigda tempet. Men det som gör denna dag nästan ändå märkvärdigare är, att hvad hufvudstadens samtge konstdomare på det dramatiskt-lyriska omådet då sågo och hörde, tillfredsställde deras ;ögt uppdrifna anspråk. Tro icke att dessa