Göteborgsposten – 7 oktober 1870, sida 1

— — ———— ———— E.— — derlag har han erhållit en annan med sitt embete vida mera öfverensstämmande befattning säsom sjelfskrifven ordförande i kyrkomötet, och kan derigenom utöfva ett stort inflytande på de religiösa rörelserna, som äfven genomgå vårt land. Sannolikt har aldrig ett erkebiskopsval aflupit i sådan stillhet, som det senast verkställda. Ingen enda ledande uppsats rörande valet har förekommit i någon tidning, och icke heller ha några bearbetningar försports. Den af mig framkastade suppositionen, att biskop Brings besök vid prestmötet i Lund stått i sammanhang med erkebiskopsvalet, har i en skånsk tidning blifvit motsagd af en bättre underrättad person, och torde således dervid få bero. En särdeles angenäm företeelse var den enhällighet hvarmed biskop Sundberg blifvit uppförd på första förslagsrummet, och allraminst nu kan det ifrågakomma att den förste på förslaget blir vid utnämningen förbigången. Det är ett godt tidens teeken, att hela det högre presterskapet icke tvekat att gifva sina röster åt biskop Sundberg. Så hade dock troligen icke skett för fem år sedan — icke derföre att biskop Sundberg sedan den tiden har bemödat sig att vinna popularitet bland rikets presterskap, men han har visat sig vara en utmärkt skicklig och värdig chef för Karlstads stift, och i egenskap af Andra kammarens talman kommit i tilltälle att lägga i dagen sina äfven för denna ömtåliga befattning utmärkta egenskaper, på en gång sin fasta karakter, sin snabba uppfattning och sitt humana väsende. Han har visat, att han icke rädes för tidens oro, men blundar icke heller för tidens kraf. Han är vår kyrka varmt tillgifven, men utan allt fromleri, och han skulle med visshet äfven hafva blifvit en utmärkt statsman, om hans kratter, såsom påtänkt var vid slutet af sistlörlidne riksdag, i den riktningen tagiis i anspråk. ÄÅtven såsom talare är han rikt begåfvad. Hans extemporerade tal vid frih. Nils Ericsons jordtästning var det yppersta som någon hållit här, sedan erkebiskop Wallins stämma tystnade. Få se således om ej biskop Sundberg kommer att hålla minnestalet öfver erkebiskop Keuterdahl — Svenska akademien. Att hr Victor Rydberg för den röst han erhöll inom Stockholms stads konsistorium, då erkebiskopsvalet der förrättades, står i tacksamhetsskuld hos kyrkoherden Ekdahl, är en känd hemlighet. En tid har likvisst funnits, då den na radikalt frikyrklige kyrkoherden var af helt annan och vida sträfvare ull. Då — 1838 — var han så statskyrklig och intolerant, att han satte sig i spetsen för de skamligaste törföljelser mot den härvarande metodistförsamlingens pastor, Geo. Scott, till hvars förjagande härifrån hr Ekdahl verksamt bidrog, bland annat genom sina till konsistorium mot Scott ingifna, ytterligt hätska anklagelseskritter; och likvisst var Scott en ärans man, med hvilken det skulle vara tör hr Ekdahl en heder att kunna jemföras. IIvilka stora framsteg har icke toleransen gjort på de sista trettio åren, när till och med hr Ekdahl öfvergått till den! Många af representationens motståndare spådde att inom Första kammaren alltjemt skulle uppstå en betänklig omsättning af ledamöter, att afgången skulle blifva stor efter bvarje riksdag och att vårt öfverhus snart skulle utgöras af i hufvudstaden bosatta högre funktionärer. Men hittills har den förutsagda stora omsättningen icke inträffat. Att i en institution af närmare 130 ledamöter 10 å 12 afgå årligen, är alls icke anmärkningsvärdt, om i betraktande tages, att flertalet i Första kammaren består af män, som antingen äro äldre eller bedrifva större affärsverksamhet, för hvilka det följaktligen ofta skall känaas besvärligt att en tredjedel af året vistas på främmande och ganska dyr ort. Såvidt jag kunnat erfara hafva riksdagens revisorer föresatt sig att åt det lika ansvarsfulla som mödosamma granskningskallet gifva en högre lyttning. Förr egnades deras dyrbara tid till en ganska betydande del åt en minutiös sifergranskning; men detta arbete verkställes med vida större omsorg, och man san gerna säga: med större skicklighet, af sammarratten. Derföre kunna revisorerna nu öreträdesvis rikta sin uppmärksamhet på den inansiella delen af statsförvaltningens många renar och noggrannare tillse huruvida statens nedel användas i öfverensstämmelse med gifna öreskritter. Likaledes egnas nu mera uppnärksamhet ät de begge statsinstitutionerna, iksbanken och riksgäldskontoret, hvilkas föraltning är ät riksdagens egna fullmäktige