Göteborgsposten – 6 oktober 1870, sida 2

meddelade, och återgifva Favres lifliga skildring af den andra dagen: Då jag följande dagen infann mig i Ferrieres vid den bestämda tiden, underrättade grefve Bismarck mig om de vilkor, han ställde för vapenstilleståndet. De voro upptecknade på tyska, och han meddelade mig dem muntligen. Han begärde som garanti besättandet af Strasbourg, Toul och Phalsbourg, och eftersom jag på hans förfrågan föregående dag sagt, att konstituerande församlingen skulle sammanträda i Paris, ville han i så fall ha ett fäste, som dominerade staden, t. ex. Mont Val6rien. Jag afbröt honom och sade till honom: Det är mycket enklare att begära Paris. Huru kan ni tro, att en fransk församling skall vilja förhandla under edra kanoner? Jag har haft den äran säga eder, att jag skall gifva regeringen tillförlitligt meddelande om saken, men jag vet verkligen icke, om jag vågar säga den, att ni gjort mig ett dylikt förslag. Låtom oss söka en annan kombination, sade han. Jag talade om att förlägga församlingen till Tours, så att det ej blefve frågan om någon garanti i afseende på Paris. Han föreslog att tala med konungen derom och tillade, i det han ordade om besättandet af Strasbourg: Staden skall snart falla i våra händer, det är blott ett problem för ingeniörerna. Jag fordrar derför, att garnisonen skall gifva sig som krigsfängar. Dessa ord träffade mig så smärtsamt, att jag sprang upp(!) och utbrast: Ni glömmer, hr grefve, att ni talar till en fransman; att uppoffra en hjeltemodig garnison, som väckt vår och hela verldens beundran, det skulle vara en skamlös feghet, och jag vill ej lofva er att omtala, det ni framställt ett sådant vilkor. Grefven svarade, att han ej haft för afsigt att såra mig och att han rättade sig efter krigslagarne; för öfrigt skulle denna artikel bli ändrad, om konungen dertill lemnade sitt bifall. En fjerdedels timme derefter kom han tillbaka. Konungen gick in på kombinationen ang. Tours, men fasthöll, att besättningen i Strasbourg skulle bli krigsfångar. Mina krafter voro nu uttömda, och jag fruktade för att skola alldeles förlora min sjelfbeherrskning. Jag vände mig om, för att dölja mina tårar, och i det jag bad om ursäkt för denna ofrivilliga svaghet, tog jag afsked med följande ord: Jag har misstagit mig, hr grefve, då jag kommit hit; jag ångrar det icke, jag har lidit nog för att kunna ursäkta mig i mina egna ögon; för öfrigt uppfyllde jag endast min pligt. Jag skall meddela min regering allt, hvad ni sagt mig, och om hon anser det för riktigt att återigen skicka mig hitut, skall jag, huru grymt detta steg än skall bli, hafva den äran att komma. Jag tackar eder för den välvilja, ni bevisat mig, men jag befarar, att ingenting annat kan göras, än att låta händelserna råda sig sjelfva. Befolkningen i Paris är modig och besluten att bringa de yttersta offer; dess hjeltemod kan möjligen ändra sakernas gång. Om ni också blir nog lycklig att kunna öfvervinna folket, skall ni ej kunna underkufva det. Hela nationen är lifvad af samma känslor. Vi skola strida, så länge vi hos densamma finna elementer till motstånd. Det skall bli en ändlös kamp mellan tvenne nationer, hvilka borde räcka hvarandra handen. Jag hade hoppats en annan lösning. Jag reser, nedtyngd af sorg, men likväl förhoppringsfull. Den depesch till Bismarck, hvari Favre slöt underhandlingarne, löd sålunda: Ur grefve! Jag har noggrannt meddelat mina kolleger inom provisoriska regeringen den förklaring, E. Exc. afgifvit för mig. Det gör mig ondt att nödgas underrätta E. Exc. om, att regeringen ej kunnat ingå på edra förslag. Den skulle acceptera ett vapenstillestånd i ändamål att välja och sammankalla en nationalförsamling, men den kan ej underskiifva de vilkor, E. Exc. erbjuder. Hvad mig beträffar, har jag det medvetandet att ha gjort allt, för att hejda blodsutgjutelsen och för att freden skulle kunna återgifvas åt de båda nationer, för hvilka den skulle vara en stor välgerning. Jag har endast vikit inför en bjudande pligt, som befallde mig att icke offra mitt lands ära, eftersom detta var fast beslutet att göra ett kraftigt motstånd. Jag ansluter mig oförbehållsamt till dess önskan, såväl som mina kolleger. Gud, som dömer öfver oss, skall afgöra öfver vårt öde. Jag litar på Hans rättvisa. Jag har den äran etc. Favre. I slutet af sin berättelse yttrar Favre: Då Preussen ryckte in i värt land, gaf det verlden sitt hedersord på, att det angrep Napoleon och hans soldater, men att det aktade nationen. Vi veta nu, hvad man skall tänka härom. Preussen fordrar tre af våra departementer, två befästade städer, den ena om 100,000, den andra om 75,000 innevånare, samt 8 å 10 andra städe , hvilka äfvenledes äro befästade. Det vet, att de befolkningar, som det frånrycker oss, icke vilja ha något med det att göra, men det bemäktigar sig dem icke desto mindre, och deras protester om, att de känna sig kränkta i sin borgerliga frihet och moraliska värdighet, sätter det sin svärdsegg. Nationen begär, att den skall sattas i tillfälle att rådslå, och såsom garanti föreslår Preussen den vackre mörsaren på Mont Val6rien, för att skydda det ställe, der våra deputerade skola rösta ... Denna kamp, der makten nu kastar sig öfver rätten, är ännu icke slutad. Det beror af vår ståndaktighet, om segren skall tillhöra rättvisan och friheten. I Basel är en komits bildad, som gör insamlingar för de utarmade församlingarne Woerth, Troschweiler och Elsasshausen. Der skall nöden, enligt en berättelse i ÅBaseler Nachrichten, vara betydlig. Vi taga derur följande uppgifter: Woerth, med en befolkning af 1200 själar, af hvilka 3 äro protestanter och 3 katoliker, hade enligt beräkning lidit ungefär följande förluster: ödeläggelse af fält och spanmål, 200,000 fres; byggnadsskador, 100,000 fres; nötboskap och hästar, 90,000 fres; gröda, hö, halm, hafre, vin och sängkläder, 80,000 fres; leveranser till den fientliga hären, inqvartering, lasarettsunderhåll 80,000 fres. Tillsammans 530,000 fres. Ännu värre blefvo Troschweiler och Elsasshausen medtagna. Dessa råkna 620 innevånare, hvaraf 3 äro protestanter och J katoliker. Kyrkan, 8 boningshus och 17 lador samt gröda förstördes, och der anslås skadan till 400,000 fres. Folket sjelf lider förskräckligt af hunger och umbäranden!