Göteborgsposten – 3 oktober 1870, sida 2

prestväldet. mötte ett non possumus som stödde sig på kejserligt franska, eller bättre, på bonapartiska bajonetter. Vatikanen med sitt ofelbara öfverhufvud rille icke inse, att det trots dess non possumus saknade moraliska skyddsmurar, för att förvara sig mot den öfriga yerldens andliga framsteg. Vi helsa de italienska fanorna, bakom hvilka icke blott den numera helt och hållet befriade halföns tappra soldater inträdt, utan äfven hela det liberala Europa. Vi lyckönska till detta det konstitutionella Italiens atgörande steg, hvilket genom störtandet af påfvens verldsliga makt befriat Europa från en den största fara. Med Roms besittning är visserligen icke allt gjordt, ty den romerska andan herrskar ännu bland en talrik klass i alla länder och i alla troners närhet. Endast kärnan, samlingsplatsen. generalhögqvarteret för de klerikala reaktionssträfvandena är förintad, och de romerska tendensernas öfverallt i Europa strödde adepter skola icke kunna bjuda Vatikanen starkare värn än Roms Tolfbundraåriga stadsmurar. Vi lyckönska de italienska generalerna för deras skickliga och energiska ledning af denna expedition, vid hvilken både det romerska folket och de anförda trupperna jemförelsevis lidit obetydligt. De den 20 Sept. sårade italienska soldaterna fördes i dag i blomsterprydda eleganta vagnar kring gatorna. De voro knappast 30. Vi beundra äfven det romerska folkets hållning, hvilket med ens efter en 5 timmars kanonad, går från ett medeltids ok, som under sista tiden med verklig frenesi blifvit skärpt till njutandet af en oinskränkt frihet. Ehuru vi sedan den 20 Sept. kl. 11 förmiddagen tills i dag morse icke haft någon regering, enär romerska styrelsens medlemmar hållit sig dolda och den nya regeringen ännu icke fattat tömmarne, ehuru vi, säger jag, under 3 dagar lefvat i den renaste anarki, har obetydligt ofog egt rum. En länge närd hämndkänsla, hvilken nu engång är ett organiskt och historiskt fel i den italienska naturen, har dock i dessa tider många tillfällen att för lidna oförrätter uppsöka sina offer. Hundrade utvisade romare återvända nu i eller bakom den italienska armåns leder till Rom, hundrade politiska fångar befriades och likväl skedde intet utbrott af dylik hämndkänsla. Det romerska folket har under dessa trenne dygns fullkomliga frihet bevisat, att dess godmodighet är ett mönster och att det är värdigt, att intaga en framstående plats bland Europas fria folk. Aldrig har man i denna stad sett en så framstående kontrast. Påfven med sitt hof, och så många soldater och fanatici som qvarblifva der, har inneslutit sig i den vid högre Tiberstranden liggande Cittå Leonina. der den vresiga statssekreteraren numera har blott att befalla öfver 1,200 undersåtare, allt hvad den heliga stolens höga vishet visste att bibehålla och äfven detta kan plötsligt falla. Dystra, knotande personer, i de sista stöden för en allmänt dömd makt, rufva i klosterlig ensamhet öfver hämndplaner, under det att på andra sidan Tiberstranden fortfarande fröjd och den hjertligaste ostörda frid råder. Tusentals flaggor, fanfarer, ett folk som efter lång träldom vaknar till lif och frihet uppfylla gatorna under fröjderop. Belysningen glanser öfver Engelbryggan till den motsatta sidan, hvilken ligger mörk och tyst lik en ruin, der nattens fogelskaror innästlat sig.