Göteborgsposten – 3 oktober 1870, sida 2

nulvuuUCPOLEn 201 PITCUDDATZ 10IIGMUCI, SAGIT IG helt visst röna ett varmt mottagande. Träden äro nerfällda på båda sidor om de vägar, på hvilka han i sådant fall måste framtåga. Hela mil äro fälten på ömse sidor om dessa vägar försedda med skjutgropar och löpgrafvar. Utposterna äro placerade på kort afstånd från hvarandra, och starka patruller passera från plats till plats, underhållande en ständig kommunikation. De anordningar som vidtagits äro sådana, att skulle Bazaine visa sig inom de preussiska linierna, skulle en styrka af åttatusen man, hvilken kunde bli samlad inom loppet af en halftimma, frammarschera och stänga vägen för honom samt tvinga honom att tåga tillbaka till någon gifven punkt. Roms intagande. (Korresp. till Neue freie Presse.) Rom d. 20 Sept, I dag vid gryningen blefvo vi ändtligen uppväckta af kanondunder. Posten, som sedan d. 13 Sept. helt och hållet varit stängd, öppnar i morgon ånyo sina portar och jag kan derföre i dag berätta det väsentligaste af Roms bombardement, förbehållande mig att snart få lemna en utförlig skildring af de sista dagarnes händelser. Ehuru de italienska trupperna redan d. 16 Sept. fullkomligt inneslöto Rom förlorade de mycken tid med att uppföra och plantera sina kanoner, och Cadorna sände äfven Fredagen och Lördagen d. 16 och 17 Sept. en parlamentär till Rom, för att söka förmå staden att utan strid gifva sig till de italienska trupperna. Då dessa erhållit afslag i väl skarpa förebrående ordalag, beslöts ett energiskt anfall mot staden d. 20 Sept. Ehuru alla de i det påfliga patrimoniets provinsstäder fördelade påfliga truppafdelningarne fått tid att draga sig till Rom, utgjorde Roms garnison endast en effektiv styrka af 12,000 man. Civita-Vecchia, som den 16 Sept. hade kapitulerat, hade varit besatt af en svag garnison och måste gifva sig åt flottan, emedan det från sjösidan ej egde något försvar. Under det att Roms alla portar barrikaderades och förseddes med mer eller mindre dugliga kanoner, till största delen 6:pundingar, blef kärnan af de påfliga trupperna uppställd på Janiculi höjder, genom hvars port (Porta Pancrazio) fransmännen år 1849 inträngde i staden. Påfven lifvade trupperna ännu den 19 Sept. med sin närvaro, i det han åkte förbi hufvudportarne, välsignande och uppmanande de andliga, att såsom sjukvårdare och biktfäder vårda de kroppsliga och andliga såren, till hvilka han dock sjelf är saker. Den 20 Sept. begynte vid daggryningen, omkring kl. 5 på morgonen, ett allmänt anfall på den eviga staden. Hufvudanfallet riktades mot den svagaste delen af Rom, hvilken mot de anryckande italienarne endast hade till försvar de murar, hvilka byggda af Belisariuss och Norses samt egande den respektabla åldern af 1200 år, bära så starka spår af tidens tand, att teglet vid häftigt regnväder ofta lösslites. Dessa förmultnade murar äro på de flesta ställena icke högre än 30 fot, stå lodräta och utan skydd af några grafvar. Som sagdt, kl. 5 på morgonen begynte kanonaden mot de på 800 meter anryckande italienarne, och framförda 8:pundingar hade redan kl. 10 skjutit en stor bräche till venster em porten Pia. Då brechen kunde genomträngas och de derstädes varande två påfliga kanonerna icke förmådae att förhindra stormningen, upphissade Roms försvarare en hvit flagga. Nu framryckte en bataljon af det 39 linieregementet i stormmarch mot brechen, men mottogs af de påfliga soldaterna med en oförsvarlig salva, som dödade en kapten och sårade 13 mun. Den italienska liniebataljonen hade emellertid genom brechen inträngt i stadens inre och tog porten Pias svaga besättning tillfånga. Från denna port inträngde nu i ilmarsch två regementen genom den långa, raka gatan, som leder till Qvirinalet. Etter dem marscherade divisionen Caderna, och nu inställdes elden vid alla portar. Alla på denna stadsdel fördelade trupper togos till fånga, och Rom var omkring kl. 311 i italienarnes händer. Då det 5 timmar ihållande bombardementet och det allmänna kanondundret tystaat, inträngde de italienska trupperna under ett obeskrifligt jubel på Roms hufvudgator, hvilka liksom at ett trollslag voro smyckade med oräkneliga tricolorer; schweizerjägarne gåfvo sig på den stora exercisplatsen Macas: gendarmer och zouaver afväpnades under jubel, medan Påfvens alla italienska trupper fingo behålla sina vapen. Inom kort voro alla stadens hufvudgator besatta af italienare, likaså posten, högvakten, klostren, i hvilka man fördelade de fångna trupperna, poliskammaren, telegrafen och de intagna portarna. Man har icke, inalles hundra döda och sårade på båda sidor. Prester, adelsmän, kardinaler och polisbetjenter, som ännu i går paraderade i Rom, ha alldeles försvunnit. Folket börjar bära kring gatorna trikoloren, ropande: Lefve Victor Emanuel! Päfven håller ännu Castello-Sen-Angelo och den s. k. Citta Leonina besatta af sina trupper. Eftersom man icke kapitulerat, är vår ställning här abnorm och allt beror på den italienska regeringens hållning. Förmodligen inrycka här tillräckligt med gendarmer, för att återställa regeringen, ty den tygellösa mängden hängifver sig redan åt sorgliga excesser, kastar de påfliga emblemerna från Capitolium, hotar de fångna zouaverna med döden, vill föra de fångna påfliga soldaterna kring gatorna, har utom de politiska fångarne befriat många andra från fängelserna och beröfvat kasernerna deras täcken, madrasser och andra husgeråd. Vårt läge är högst brydsamt, och Cadorna har en svår uppgift att lösa. D. 23 Sept. Den gordiska knuten är sönderhuggen. Romerska frågan har fått en lycklig lösning. Ehuru vi äro långt ifrån att prisa för mordinstrumenter, så ha likväl några batterier 8-pundingar gjort en beundransvärd verkan. 5 timmar hafva varit tillräckliga, att genombryta de belisariska fästningmurarna och störta den medeltids regering, som ansåg sig så befästad, i välförtjent förintelse. Den moraliska tryckning som alla pressens organer både i Italien och verldens liherala kretsar under de sista 10 åran utäfvat nå