Göteborgsposten – 30 september 1870, sida 2

— När ämnar du säga henne det? — Genast, eller nästan genast. Jag vet knappt huru jag skall kunna komma fram med det. Jag hade svårt nog att säga det till dig. — Min stackars Charlotte! Hvilken otacksam varelse jag måste vara! — Bästa Diana, du har intet skäl att vara tacksam. Jag håller innerligt af dig och kunde ej bo i detta hus utan dig. Det är jag som har skäl att vara tacksam, då jag täovker på hur fördragsam du är med mammas under liga sätt och mr Sheldons buttra lynne, och alltsammans af vänskap för mig. — Ja, Charlotte, af vänskap för dig, svarade miss Paget med en suck, och jag skall göra mer än det af vänskap för dig. Hon höll sin arm omkring sin lyckliga rivals vackra hufvud och betraktade det mot henne vända ansigtet med yttersta ömhet. Hon kände nu ingen harm mot denna vackra tjuserska som röfvat från henne det enda hon höll kärt. Hon kände endast något snarlikt harm mot försynen som tillåtit detta ske. Ingen misstanka om Diana Pagets hemlighet inträngde i Charlottes sinne. Under alla deras samtal hade Diana talat föga om Valentine, och i det lilla hon sagt om honom hade det alltid legat samma halft bittra, halft föraktfulla ton. Charlotte i sin oskuld antog denna ton vara ett bevis på miss Pagets obenägenhet för hennes fars protege. — Stackars Di tycker ej om att se sin far egna så