Göteborgsposten – 30 september 1870, sida 2

vagn och blandade mig iYhvimlet. Då jag nådde Caf Riche, kom jag lagom att få se en ovärderlig scen. En af de små fickor, hvilka gå omkring som gatsångerskor och sjunga sånger utanför kafeerna, hade der uppstämt Marseillaisen med sin späda röst. Ett fruntimmer, som satt vid ett bord utanför kafket, blef så entusiasmeradt af den första versen, att hon sprang upp på bordet och — det måste jag tillstå — inföll med god röst, eldigt föredrag och lifliga gester i Rouget de Lisles herrliga sång. På ögonblicket samlade sig en ofantlig massa folk, som, då hon slutat, med stormande bifall och dacaporop helsade henne. Tvenne gånger måste hon uppstämma sången och försvann derefter under mängdens applåder i det inre af kafket. Knappt hade jag gått 50 steg, förrän en verklig storm närmade sig. Vire la Råpublique! Vire la France! dånade det öfver hela Boulevard de Capucines. Bullret nalkades och jag rycktes med i hvimlet fram på gatan, der under fortfarande skrik och rop af massan en öppen fiaker rullade, i hvilken en enda person åkte, som jag genast igenkände vara Rochefort. Han är således mycket populär, den der bleke -lanterne--mannen med den skarpa profilen och de genomträngande ögonen. Icke allenast från trottoirerna helsades han, utan 6 till 800 hans ifrigaste anhängare följde hurrande den sakta framskridande vagnen. Dylika scener vexla hvarje ögonblick och hålla mängden i ständig rörelse. Gårdagen egnade jag helt och hållet att betrakta de i Paris samlade stridskrafterna och särskildt dem, af hvilka man nu väntar de under, som den förträffliga och bepröfvade franska armen var för vanmäktig att utföra. Jag besåg allt, hvad som på en dag kunde beses; en preussisk spion hade icke kunnat göra sig större möda. Oaktadt detta är jag naturligtvis icke i tillfälle att kunna för mina läsare skildra någonting, som kan hafva anspråk på fullständighet. Dertill har Paris för stort omfång och är en dag för liten tid. Jag åkte först till Tuilerierna. Både Louvren och Tuilerierna äro inrättade till lasarett och bära den internationella lasarettflaggan. På hvarje port till Louvren och Tuilerierna till höger och venster är inhugget med stora bokstäfver: proprigtå nationale. På Louvrens och Tuileriernas borggärdar och i kejserliga tradgården bivuakera trupper, i Tuileriträdgården till största delen artilleri och ammunitionskolonner. Jag räknade från gallret, ty man får icke träda in, 5 batterier vanliga fältkanoner. Dessa voro icke dåligt utrustade, två af dem serverades af reguliera artilleritrupper, de öfriga tre öfvades inne i trädgården af underofficerare vid två batterier nationalgarde. De visade sig mycket villiga och exercerade med stor ifver. Tyvärr är det kanske för sent — man kan med all kärlek till sin sak lika litet på tre dagar blifva en god kanonier, som att lära spanska på 3 veckor. Om alla dessa trehundratusen man, som nu skola blöda, ja sannolikt förblöda, på Paris vallar, redan vid krigets utbrott kallats under fanorna, hade saken gestaltat sig annorlunda. Nu är det för sent. På Champs Elys6es, vid Industripalatset åt Seinen, på Avenue de la grande Armee, Avenue de VImperatrice och Avenue de Josephine bivuakera reguliert kavalleri och mobilgardets infanteri. Mobilgardet i blå blusar med axelklaffar, byxor med tumsbreda röda passepoiler och keppi, inöfvas i handterandet af chassepots. De voro särdeles starka karlar, dem jag såg der, och jag kan icke förstå nuru alla dessa friska och kraftfulla konskriberade kunnat lemnats obegagnade af den reguliera armen. Jag for derifrån till Avenue de la Rampe, hvarifrån jag hade en fullständig öfversigt af Champ de Mars. ÄUcole militaire är törvandlad till kasern och dess nedre lokaler till stall. Marsfältet är ett saltlager. Platsen är tätt besatt med tält. Jag såg fullkomligt huru mobilgardisterna mellan tälten öfvades i små afdelningar af 6 till 8 man. Öfver Montmartre sväfvade en stor luftballong af och an. Det var en bunden Montgolfiere, meu hvilken man anställde försök. Den skulle tjena försvarsledarne till observationsballong. Jag tror dock, att en ballong svårligen kan användas till dylika värf; ty inom kanonskotthall är den obrukbar och på större distanser genom sina oupphörliga svängningar olämplig för kikare och tuber. Quai de Billy, Quai de la Öonference, Quai des Tuilries ända till Lourren äro lagrade med trupper. Soldaterna ligga på halm, göra upp eld, koka sin mat och lefva på faltmanr, som om de icke befunno sig i verlustaden Paris, utan i en afrikansk ödemark. För de nybakade soldaterna är detta ganska nyttigt, de lära sig derigenom fältlifvet, hvartill äfven praktisk ötning är nödvändig, innan de på allvar inträda deri. Vid Avenue de la grande armeees förbindelse med Avenue de Neuilly har man redan upprättat en stor barrikad och endast lemnat en smal passage för vagnar öppen. Från Place de la Rampe åkte jag läng Champ de Mars på Avenue de Suftren, öfver Place uc hontenay och Place de Breteuil till Invalidhotellet. På dessa båda platser kampera mobilgarde. På Place vauban och på PEsplanade des Invalides nedåt Seinen ligga på samma sätt trupper. På Esplanaden såg jag en bataljon mobilgarde, hvars led voro bildade af gamla soldater, till hälften invalider. Då jag senare vände tillbaka till Boulevarderna och åkte öfver Place de la Concorde, såg jag statyn öfver staden Strasbourg sirad med kransar, blommor och buketter samt omgifven af en böljande menni skomassa, som aldrig tröttnade att sjunga marseljasen eller ropa: Vire Uhrich;: Vire la Strasbourg! Ehuru bekransningen fullkomligt dolde hela statyn, kommo likväl alltjemt friska blommor och kransar, hvilka under stormande bifall mottogos af mangden. Alla klasser mätte hafva bekostat dem, ty man såg jättebuketter med de dyrbaraste blommor, infattade i sammet och med hängande atlasband; men äfven små blombundtar, som man köper för två sous. De flesta voro likväl bekostade af korporationer och föreningar samt af armåens och mobilgardets regementen. Boulevarderna ha om dagarne ett dystert utseende. Liksom om aftnarne ser man blott beräpnade, inga främlingar, inga ekipager, inga köpmän — de stackars butikegarne på boulevarderna se särdeles bedröfvade ut. De ha svårt att instämma i det allmänna jublet och entusiasmen. Blott de varulager, som sälja utrustningspersedlar för armåen, hafva intet att klaga öfver. Då jag på e. m. återvände till mitt hotell, fann jag Boulevard Sebastopol, der den korsar Boulevard