Göteborgsposten – 29 september 1870, sida 2

ternas ombud. Såvidt man hittills erfarit, ha dessa konferenser icke krönts med någon framgång. Preussen vill ej till något pris uppgifva den författning, som införts för Nordförbundet, och Baiern fordrar, att denna ofria konstitution skall ersättas med en ny, hvilken innehåller vissa garantier lör de enskilda staternas oberoende och sjelfständighet. Härpå skall naturligtvis Preussen icke kunna förmås att ingå, ty det vill oafvisligen behålla sin afgjorda öfvervigt i Tyskland och allena ha att afgöra öfver krig eller fred. Till de sydtyska staternas sjelfständighetssträfvanden ansluter sig äfven Sachsen, som möjligen bemödar sig om att söka återvinna det oberoende, det genom sin ställning i Nordförbundet förlorat. Medan underhandlingar sålunda pågå mellan de tyska regeringarne för åstadkommande af ett enigt Tyskland, yttrar sig folkrörelsen för samma ändamål närmast genom det upprop, som folkpartiet i dagarne utfärdat. Det heter i detta upprop, som innehå ler partiets åsigter om grundvalarne för en blifvande riksförfattning : Ledningen af de diplomatiska och militära angelägenheterna förblir hos det preussiska konungahuset. Nationen väntar, att de rättsförhållanden, som betryggas genom förbundsförfattningen, skola uppbäras och utvecklas af ett parlament, som får fullständig del i lagstiftningen, rättighet att förhandla om budgeten samt del i afgörandet om krig och fred. Förbundsministrarne göras ansvariga. De särskilda staterna skola underkastas de inskränkningar, som det helas väl fordrar. De särskilda staternas försattningsrätt erkännes al förbundet. Det nya förbundets sinansförvaltning grundas på dess egna inkomster, för bundsskatterna ändras till direkta skatter. Allmän värnepligt med kortare tjenstetid införes. För att förhandla om den nya författningen, skall ett allmänt tyskt parlament inkallas, hvilket skall utgöras af nyvalda medlemmar af den nordtyska riksdagen och af valda representanter för de sydtyska staterna. Detta program synes böra vinna folkets majoritet och skulle lägga grunden till ett fritt Tyskland; men det skall starkt motarbetas af regeringspartiet i Preussen, hvars främste man, hr Bismarck, såsom bekant, ingalunda är någon vän af det parlamentariska statsskicket, utan tvärtom föraktar det. Detta inre tyska arbete visar sig redan beröra Österrike, hvilket tydligen i hemlighet understödjer Sachsens och de sydtyska staternas sjeltständighetssträfvanden, för att åter skaffa sig inflytande i Tyskland, hvars organer till stor del advocera för ett närmande mellan Österrike och det öfriga Tyskland. I Österrike har följt en plötslig ministerkris, hvilken kanske skall leda till, att det tyska partiet åter der får öfvervigt.