Göteborgsposten – 29 september 1870, sida 1

Dorkinghistorien — min älderstigna tant som ville se sin nevö innan hon gjorde sina testamentariska anordningar. Jag hade blifvit nodsakad att utrusta min mystiska slågting med en liten förmögenhet tör att nöjaktigt förklara saken alldenstund den praktiske Horatio ej skulle kunnat töreställa sig att man kunde hysa en oegennytuig tillgifvenhet för en gammal slägting. Det märktes en betydelsefull blinkning i kaptenens skarpa grå ögon, då jag afgaf denna förklaring öfver min frånvaro, och jag tviflar på att han tog denna andra upplaga af Dorkinghistorisn för god. Ack, hvilket lit som föres i Ismaels, den förkastades, tält! hvilka slingrande stigar få ej de nomadstammar vandra, som kalla Hagar, den öfvergifna, sin mor! hvilka lögner, hvilka undanflykter, hvilka försigtighetsmått! Horatio Paget och jag bevaka hvarandra som två illsluga fäktare med ett stereotypiskt småleende på våra läppar, en märkbar oro i våra ögon; och hvem skall kunna ansvara tör att ej den ena eller den andra af våra klingor är förgiftad, liksom i den ryktbara duellen inför Claudius, Danmarks usurpator? Min älskades bref andas i allmänhet kärlek och ömhet. Hon kommer hem, och huru mycket hon än föredrar Yorkshire framtör Bayswater, är hon belåten med att komma tillbaka till hufvudstaden för min skull — för min skull. Hon lemnar detta enkla landtliga hems rena atmosfer för att bli medelpunkten i ett nät af intriger; och jag skall vara bunden att behålla för mig sjelf en hemlighet som är så nära förbunden med hennes öde! Jag älskar henne mera uppriktigt, mera rent än jag trodde