Göteborgsposten – 29 september 1870, sida 1

22 — — — Sålunda dekreterades i år: -att styrelsen (Stockholms skarpskyttestyrelse nemligen) ej kan såsom frivillig skarpskytt anse person, som är genom anställning i statens tjenst förhindrad att fullgöra de förpligtelser som enligt k. kungörelsen d. 8 Mars 1860 åligga skarpskytteförenings medlemmar när föreningen är till aktiv tjenst uppbådad. Om detta dekret ensamt afsett Stockholms skarpskyttar och vederbörligen sanktionerats, så hade derom intet varit att säga. Men nu skulle detta dekret gälla för alla föreningarne i riket, och man kan väl fråga: hvem har berättigat den härvarande styrelsen att upphäfva sig till lagstiftare för samtlige skarpskyttars i hela riket kompetens? Det är ingen opinionsyttring som uttalats, utan en bestämmelse, egenmäktigt tillskapad inom den härvarande styrelsen; och hvarföre? Jo — har jag hört påstås och mer än sannolikt synes det — derföre att man ville trån den här i år utlysta skjuttäflingen utestänga eller aflägsna några eller flera i landsortea boende i statens tjenst anställda, möjligen skickliga skyttar; och hvarföre har denna bestämmelse först i år införts, då de nu ratade eller utdrifna skarpskyttarne lika litet i år som de föregående åren blifvit till aktiv tjenst uppbådade? Då sådan kan ifrågakomma, är det ju ganska möjligt, att de nu ratade ej längre äro i statens tjenst, eller det oaktadt vilja i landets försvar deltaga, och bvarföre hade de ej nu kunnat få såsom frivilliga skarpskyttar Åanses då de äro det? Jag vet bestamdt att i den härvarande föreningen finnas flera skarpskyttar tillika anställda i statens tjenst, hvilka äfven deltaga i målskjutningarne, och mer än enfaldigt vore det om någon skulle anses som inkompetent skarpskytt, men skicklig målskytt, der före att han är i statens tjenst. Men icke nog härmed. Styrelsen dekreterade i år vidare: Skytt, som vunnit statens första pris vid någon af de båda nästföregående årens täflingsskjutningar, eger icke att i täflingen om statsprisen deltaga-. Styrelsen har troligen antagit att den som en gång tagit första priset, deretter i två år skulle absolut vara lika lycklig, men sedan blef han åter mindre farlig för de medtäflande. Men lyckan är en lika stor faktor som skickligheten; det bevisades ock af den törsta pristagarens i år skjutning: i det första skottet tog han 8 points, i det andra endast 2, men i det fjerde och sjunde 10 points. Då emellertid högsta pointstalet vid första årets täfling uppgick till 65 — eller minimum för erhållande af statens första pris —, vid andra året till 62 (då töljaktligen ej högsta priset utdelades) och nu i år till 65 points, så visar sig att skjutskickligheten icke antagit sådana dimensioner att skarpskyttestyrelsen derföre borde aflägsnat någon täflande genom konstlade medel. Men det är ett faktum, som styrelsen ej kan förneka, att den anförda bestämmelsen tillkommit för att utestänga en fruktad skarpskytt, nemligen kompanichefen för Wagnsbro skarpskytteförening, Lindberg, hvilken vid 1868 års täflingsskjutning tog för uppnådda 65 points första statspriset, 1000 rdr, och vid täflingsskjutningen året derpå för uppnådda 62 points 500 rdr. För hans skull tillkom ock det först anförda stadgandet, enär han är såsom pistolsmed anställd vid Westmanlands regemente. Så länge han qvarstannar i statens tjenst och således icke kan at Stockholms skarpskyttestyrelse Åanses såsom frivillig skarpskyw, är han från allt deltagande i den allmänna skarpskytte-tätlingsskjutningen afstängd. Styrelsen har med Åsåker band och säkert öga skjutit till måls på hr Lindberg och verkligen lyckats träffa honom och derigenom göra honom oskadlig; men för säkerhetens skull tilläts han icke att under sitt besök här deltaga i någon målskjutning, ehuru han förklarade sig icke vilja var med i någon täflingsskjutning. Kapten Carlsunds plötsliga afgång från den särdeles väl aflönade befattningen såsom öfveringeniör vid och disponent af Motala mekaniska verkstad skulle sannolikt väckt ett ganska stort uppseende under en lugnare tid. Mellan verkstadens intressenter och disponenten har sämjan icke alltid varit normal. De hafva alltid högt uppskattat hr Carlsunds stora förmåga att oafbrutet utveckla och utvidga det dyrbara etablissementet jemte hans snille såsom konstruktör; men äfven de hafva erfarit bans sjelfrådighet, som oita menligt inverkat på den stora anläggningen såsom ett affärsföretag. Det gick an så länge Motala ensamt, eller nästan ensamt, byggde ångfartyg och utforde andra maskinbeställningar; kunderna fingo då tåligt underkasta sig disponentens bestammelser, och äfven att kontraherade beställningar icke å utsatt tid bletvo färdiga; men ef