Göteborgsposten – 27 september 1870, sida 2

Utanför Paris. (Korresp. till Köln. Z2eit.) Chåteau Qvincy-Segy d. 15 Sept. Alla skogarne borta. Solen skiner i dag för första gången på länge. Generalkommandots otficerare göra jagtpartier; jag gör en enskild promenad genom en förtjusande park och tänker tillbaka på den tid, då i detta slott redan en gång förut trenne monarker höllo ett rendez-vous. På en timme går jag till våra yttersta förposter vid Lagny. Himlen är klar. Jag kan måhända få syn på Paris, hvilket måtte kunna synas på ett afstånd af några mil, detta Paris, hvarifrån Victor Hugo sände oss sin proklamation, som jag i går afton fann uppslager på gatorna i Meaux. Jag har blott kunnat kasta en flyktig blick på denna utopi. Om jag i hastigheten riktigt förstått diktaren af Notre-Dame, så skulle vi förjaga våra tyranner och proklamera den stora europeiska republiken. Han torde ursäkta, om jag i hastigheten icke riktigt fattade andemeningen i denna uppmaning, men jag tror, att det, om man vill göra sig förstådd af folken, isynnerhet af soldaterna, vore förståndigare, om det än icke blefve så poetiskt, att tilltala dem efter deras egen uppfattning. Poeter äro barn; jag tror att Victor Hugo skall förstå oss bättre, när vi skicka honom några granater till svar. Vi hafva redan våra pontoner i ordning, för att på andra sidan Seinen förena oss med honom. Trakten kring Paris har punktligt och sorgfälligt lyssnat till hufvudstadens betallning. Allt, som kunde förstöras, är borta. Det är otretligt i de öde byarne. Genom de uppbrutna, vidöppna dör e, der våra soldater rastat, möta de i oordning kastade husgeråden våra blickar. Från de öppna fönstren blicka strängt och förebrående förfädrens perukbeklädda porträtter, hvilka troligen beskådat preussarnes förra intåg, ned på oss. Pendylerna på kaminerna ha stannat, ett lager af dam betacker stolarnes damastoch sammetsöfverdrag och blommorna i rummen hänga sina kronor. Det är tomt och öde öfverallt; mycken förödelse har anställts i huset; man ville så ha det. Men huru narraktigt, huru dåraktigt har man ej gått tillväga med bortskaffandet af