Göteborgsposten – 23 september 1870, sida 2

lighet begärlig efter förlustelseraf alla slag och är särskilt den lättast förälskade varelse i verlden. Parisaren brukar tilltala mobilgardisten med smekord, hvilka likväl icke vittna om synnerlig respekt, såsom: Mon petit Moblot! Denna beskrifning gäller dock förnämligast om hufvudstadens Moblot. Mobilgardisterna från landsorten äro af solidare bekaffenhet och ej på långt när så luxuösa. Då mobilgardisterna strömmade hitin från landsorten, först bataljonerna från Picardie, derpå från Normandie, så från Bretagne, från Burgund, trakten kring Bordeaux 0. s. v., så var det omöjligt att icke beundra dessa män och känna sig tilltalad af deras fasta, allvarliga hållning. Några gardister från Bretagne föreföllo mig något råa och smutsiga, hvarpå jag gjorde en fransk officer uppmärksam, i det jag tillika framhöll de andras intelligenta och vackra utseende. Han svarade: Det är sannt nog, men tro mig, dessa klumpiga och smutsiga gossar bli de bästa soldaterna. Bretagnarne äro utmärkta soldater i alla vapen. De komma till oss råa, orena och okunniga, men de äro mycket läraktiga; inom kort bli de dock de hurtigaste, renligaste och bästa soldaterna inom hela den franska armåeen. En stor mängd af dessa gardister ha kommit hit utan uniform. De bära till största delen böndernas blåa eller hvita korttröjor, och när man ser en sådan junker handtera sitt bajonettgerär, sknlle man tro detj vara en hötjufva, som han exercerade med. Många bondflickor och hustrur hade i sina pittoreska drägter följt med in till staden, för att taga afsked af de unga soldaterna. Det var den sista Lördagen och Söndagen, de kunde fira tillsammans. En sådan mångfald af hufvudprydnader har Paris knappast någonsin sett, ej ens under verldsutställningen. Man såg ej blott de vackra, friska och ungdomliga ansigtena från landet, med det tydliga uttrycket af kärlek och sorg; emedan det var den sista Lördagsqvällen, på hvilken parisarne kunde roa sig, hade från hufvudstadens alla vinklar och vrår utstömmat en hel arme af sällsamma qvinliga väsenden, magra och med gul hy, målade ögonbryn och läppar, särskildt afsedda för den parisiska moblot, hvilken i hufvudstaden är inemot 200,000 man stark. Ötverallt längs boulevarderna och vid hvarje tvärgata, der ett kaf fanns, syntet man beherrskad af en stämning, hvilken blott mlle Schneider förstår att konstnärligt återgifva med ord i sång: Ah! que Jjaime les militawes! (ur Storhertiginnank). Men låtom oss glömma Moblot i hans svaga ögonblick. Låtom oss betrakta honom, då han är vid sitt arbete. Mobilgardisterna exercera hela dagen: på boulevarderna, på Elyseiska fälten, i hvarje alle. Om man vid den tiden far öfver Champs Elyes, kan man vara säker om att få se det ena regementet efter det andra lägga an med geväret på en. När mon petit Moblotexercerar så med sitt gerär på gatorna, är han alltid föremål för qvinnors och barns lifliga beundran. Mobilgardisten skall ha hedersposten i de yttre fästena, och oaktadt sin naturliga böjelse för skoj och dylikt, arbetar han nu med allvar och flit. Han marscherar och öfvar sig hela dagen; sitt lätta lynne visar han på sin höjd deri, att han spetsar sitt bröd på bajonetten eller sin läderflaska eller en blomsterbukett, och att han sjunger vid alla upptänkliga tillfällen. Det är en allmän sed i Frankrike att sjunga i korus, och folket brukar utföra marseljäsen med kraftiga, väl klingande stämmor. Parisarne ledsna aldrig vid att sjunga eller höra denna sång. Då det varit tyst några minuter, hör man plötsligt Lallons enfans de la patrie, och så stämmer hela församlingen i med. Men låtom oss återvända till revyen. Den erbjöd isynnerhet från Concordiaplatsen en imposant anblick. Folkets förklarade gunstlingar voro såsom alltid linietrupperna. De möttes öfverallt af entusiastiska rop Pive la ligne! Några af nationalgardets bataljoner ropade icke Vive la republique! utan vive la France! Nationalgardet — hvars fullständiga titel är La garde nationale skdentaire — är mera allvarlig stämdt, än de andra trupperna och har en stor föreställning om, att hela tolkets välfärd hvilar på det. Medan det väntade på general Trochu, roade sig gardistrena med att företaga åtskilliga arresteringar bland hopen. De grepo sålunda en prest, hvilken de höllo för preussisk spion, Eu afdelning nationalgardister slöto en krets omkring honom, aflägsnade mängden och började undersöka hans papper. Det visade sig då, att han flyktat för preussarne från Meaux och erbjudit sin tjenst vid den franska ambulancen. Så fort denna upplysning vunnits, omfamnade nationalgardets kapten honom och kysste honom på båda kinderna. Derpå kom löjtnanten och gjorde detsamma; derefter en hel mängd andra, till stor belåtenhet för den kringstående befolkningen. Då denna scen spelats till slut, börja gardisterna spisa och röka. För att rädda sina cigarretter, då ordre kommer, som tvingar dem att sluta med rökningen, ha de uppfunnit en ny metod: de sticka cigaretterna bakom örat, såsom kontoristerna bruka göra med sin penna. Denna sed är desto mera praktisk, som fransmännen bära mycket kort hår. Jag sade, att revyen uppvisade ett utmärkt råämne för bildandet af en arme i Frankrike, men frågan är, huruvida dessa män skola erhålla tillräcklig öfning och vapen. Några af mobilgardes-regementena f.ån landsvrten voro präktiga kärnkarlar, men de voro beväpnade med gammaldags gevär, och deras exercis och uniformering voro ytterst bristfälliga. Under alla omständigheter ha parisarne blifvit uppmuntrade och lugnade vid åsynen af det stora antalet försvarare, äfven om deras yttre anblick ej var lysande. Hälften af mobilgardisterna hade alls ingen uniform, och nationalgardets mörkblå drägt med hvita snören och uppslag är ingalunda vacker. Musikkärer äro f. n. mycket sällsynta i Paris. Soldaterna marschera vanligen skiftesvis efter trummans eller jägarhornens ljud. På gatorna säljes nu en ofantlig mängd handvapen: dolkar, revolvrar, käppvärjor 0. s. v., hvilka neppeligen skola komma att användas mot preussarne, men nog kunna bli farliga, om det skulle komma till inre strider under belägringen. Det fiunes f. n. ej få i Paris, som mena, att regeringen ej är sträng nog mot imperialisterna eller icke tillräckligt röd till färgen. Hittills ha de missnöjda hållit sig inom sina skrankor, men i händelse af olyckor kan deras missbelåtenhet bli farlig nog. Den första afdelningen af de amerikanska trivilliga har anländt till Paris. — Den fordne ministern för det kejserliga huset, marskalk Vaillant, blef häromdagen gripen af en folkhop på fästningsverken och förd till Trochu, som dock frigaf honom. — Två franska offii: cerare blefvo samma dag ihjalstuekna midt på lagen å en gata. Preussiska spioner tros vara gerningsmännen (?). Utanför Paris befästningar befinna sig alla möjliga hinder för de fientliga truppernas D 1m1m— 2— .. .Ai. ped i i i :