Göteborgsposten – 22 september 1870, sida 2

svann i samma ögonblick jag upptäckte att den flicka jag älskade kunde göra ansprak på det Haygarthska arfvet. Men jag ämnar dock ej gifva mig utan strid. Nov. 5. Efter en dags dröjsmål har jag erhållit mitt kopiepapper och tagit två aftryck af anteckningarne i Meynellska bibeln. Jag tillbragte denna eftermiddag och afton hos min älskade flicka — min sista afton i Yorkshire. I morgon skall jag träfta min Sheldon och underrätta honom om det sällsamma slutet på mina efterspaningar. Skall han genast meddela sig med sin bror? Skall han befria mig från sin tysthetsed? Jag har ej anlag för något slags frimureriväsende och nödvändigheten att hålla mina läppar slutna plågar mig. Skall Charlotte bli uuderrättad om att hon är närmaste arftagerskan till den stora förmögenheten? Dessa frågor gör jag mig sjelf under det jag sitter i mitt tysta rum, skrifvande denna dagbok. Oh, hvarföre kunde ej den gamle hederlige John Haygarth gifta sig med sin hushallerska, upprätta ett testamente som annat hederligt folk och lemna min Charlotte att vandra fattigdomens stig med mig? Jag tror att jag skulle bli hederlig, stadgad och trogen för hennes skull. Men kanhända för en sådan ungdom som min varit ingen återupprättelse är möjlig. Jag har skrifvit cirkulärer åt Horatio Paget. Jag hur varit det villiga, samvetslösa redskapet åt en man som aldrig äter sin middag utan att göra andra menniskor orätt. Kan några ögonblicks känslofullhet, en obestämd längtan efter något bättre, en kort impns mot heder och . al:gpet rärkt af on oskyldig flic