Göteborgsposten – 22 september 1870, sida 2

na, hvilkas sympatier för Frankrike det republikanska Frankrike, städse varit varma. Från Namur berättas, att man der upptäckt en sammansvärjning med ändamål att återtaga de kanoner och mitrailleuser, som ännu funnos i Sdan; deraf ryktet om, att Baraine skulle brutit sig ut från Metz, hvilket utspridts af ledarne. Från Rouen meddelas den något besynnerliga uppgiften, att 10,000 fransmän, som undsluppit ur fångenskapen, ryckt in i Rouen. Telegrafen meddelar, att en af det demokratiska partiets fornämsta ledare i Tyskland, Jacoby, blitvit häktad. Det demokratiska partiet i Tyskland, massan af folket, arbetarnes väldiga klasser vilja nu ha fred med Frankrike och äro emot planerna på dettas styckande. De våga högt uttala denna sin opinion — och de kastas i fängelse. — Det torde ej ändock vara så puerilt, då vi sagt, att tyska folket lider nederlag för hvarje ny seger tyska vapnen Vinna. Londonertidningen Standard innehåller ett bref från en vid Sedan tillfångatagen fransk officer, hvilken lemnar följande skildring af det barbariska sätt, hvarpå preussarne behandlade sina krigsfångar: Då jag efter slaget vid Sdan uppfordrades att gifva mitt hedersord på att icke vidare slåss mot preussarne under detta krig sedan jag blifvit frigifven, nekade jag naturligtvis dertill. Tillsammans med en mängd andra ofticerare och 50 eller 60,000 man fördes jag ut på en äng; soldaterna fördelades på angränsande garden, och här måste vi nu tillbringa tvenne dygn under ett ösande regn, utan kappa eller eld, och utan det minsta brödstycke. På tredje dagen affordrade en baiersk officer mig ånyo mitt hedersord, hvilket jag på nytt nekade. kn timma derefter erhöllo vi något bröd, som vi alla begarligt slukade. När jag säger alla, måste jag likväl tillägga, att hvar tjugonde man redan var död af köld och hunger. Vi voro i en förfärlig belägenhet; intet tält och intet att hölja oss uti. Vi lågo i djup dy, emedan regnet oupphörligt strömmade ned öfver oss. Vi voro alla utplundrade af soldaterna; lyckligtvis hade jag allt mitt guld i en läderpung om lifvet, hvilken hade undgått deras uppmärksamhet. Mot aftonen tillät man oss att söka göra upp eld. Jag var så stel i mina lemmar, att jag knappt kunde röra mig. Vid sidan af mig lågo några särade, hvilka alla dogo under nattens lopp. Rundt omkring såg man grupper af soldater, som krupit tillsammans för att utestänga kylan. När en soldat dog, tog man genast hans kläder som värn mot kölden. Jämrade någon sig allt för högt slogo preussarne eller bairarne halft ihjäl honom med gerärskolfvarne. Morgonen derpå fingo vi litet soppa; vi uppställdes derpå i bataljoner, och 8 till 10,000 man af oss marscherade af till Preussen, som man sade oss. Jag frågade en preussisk officer, kapten liksom jag, hvarthän vi skulle föras; han svarade mig: -håll mun, ditt franska svin, eller jag knackar ut hjernan på dig! Utåt hela vägen stodo en mangd preussare och bairare, som hånade oss på det skamligaste sätt. Om någon kände sig utmattad och några ögonblick saktade sin gång, fick han genast en kolfstöt tillika med ett: Vorwärts! Sjuka och svaga handterades så, att de bokstafligen icke voro i ständ att röra en lem; då kastades de vid sidan af vägen och lemnades der att dö. Vi gingo den dagen omkring 20 kilometer; om aftonen fingo vi lof att under sträng bevakning göra upp eld och söka hrila. Den enda föda som erbjöds oss, var litet bröd åt soldaterna och bröd med litet soppa åt officerarne. Jag skall aldrig förlåta preussarne det sätt, hvarpå de behandlade sina olyckliga fångar. Under mitt vistande i Algier och Mexiko har jag sett många fångar blifva illa behandlade, men de blefvo helt enkelt nedskjutna. Preussarne ha deremot uppfört sig så, som ingen vilde skulle gjort. De skrattade och hånlogo när de sågo en stackars fransk soldat dö af hunger eller köld. Medan vi rastade, lyckades det mig att fly. Jag uppnådde lyckligt Bouillon, hvarest jag vänligt mottogs af ett par belgare, som lemnade mig sin enda säng, i hvilken jag oafbrutet sof under 27 timmar.